Vem bestämmer vem som är extremist?

Bawar Ismail skriver den 17 november 2015 på Dagens Samhälle om att ”vi” är i krig mot radikal islamism. Han skriver vidare att vi i Sverige måste ha nolltolerans för islamism och att det muslimska civilsamhället inte tar ett ansvar för att motverka radikalisering.  Han bygger sina påståenden, inte genom att delta i den verksamhet som våra tappra eldsjälar bedriver i hela landet, utan på föreställningar tagna ur en samtid där idén om ”den muslimska faran” à la Avpixlat dominerar samhällsklimatet.

Det är uppenbart att den som har en annan uppfattning eller analys kring vad som händer i vår omvärld stämplas som extremist, islamist eller fundamentalist. Det är en medveten taktik ifrån ”liberalerna” att diskvalificera vissa röster som utmanar den liberala hegemonin i det offentliga samtalet.

Men vad döljer sig egentligen bakom ord som islamist och fundamentalist, och vem bestämmer vem som blir en extremist? Arun Kundnani, forskare vid New York University, skriver i The Muslims are coming – islamphobia, extremism and the domestic war on terror att begreppet ”extremist” användes för första gången av brittiska kolonialimperiet för att diskvalificera den indiska antikoloniala rörelsen. Många gånger fyller begreppen samma funktion även i dag.

Och vad är det vi säger som är så extremt i Ismails öron? Egentligen har vi samma ståndpunkt i frågan om kriget mot terrorismen som de flesta insatta människorättsorganisationerna har, som exempelvis Amnesty. Vi vill bara värna om de principer som Ismail påstår sig försvara när vi lyfter upp rättssäkerheten och ställer frågor om huruvida tortyr, mer övervakning, militära interventioner, drönarattacker, diffusa terrorlagstiftningar och vaga handlingsplaner är förenliga med internationella konventioner och lagar.

Om detta gör Sveriges Unga Muslimer till en extremistisk organisation så kan jag ge dig en lång lista på seriösa aktörer, forskare, organisationer, muslimer så väl som icke-muslimer, som delar den tanken.

Är Sveriges Unga Muslimer den enda organisation som har bjudit in kontroversiella föreläsare? Ismails moderparti har vid ett tillfälle bjudit in den våldsbejakande hatpredikanten Ayaan Hirsi Ali. Hon har uttryckligen sagt att man bör bekämpa islam med alla medel inklusive militärt. Det låter inte som en fredsduva i mina öron. Dessutom belönades Hirsi Ali med ett demokratipris av Folkpartiet. Då, precis som nu, är det lika tyst från Ismail om huruvida man ska stoppa partibidraget till Folkpartiet.

Brottsbekämpning i allmänhet och terrorismbekämpning i synnerhet är viktigt. Det är självklart viktigt att vi har en god beredskap mot terrorism. Men vi bör också värna den svenska rättstraditionen i kampen mot terrorn. Vi bör både kunna säga nej till terror och ja till rättssäkerhet. Att påstå detta är inte samma sak som att relativisera eller ursäkta terrorism, dessa två tankar bör Ismail försöka hålla i huvudet samtidigt.

Vad som kanske är den faktiska rädslan – om man ser bortom den antimuslimska diskursen – är inte alla gånger den muslimska fanatikern – utan idén om att det växer upp en ny generation av svenska muslimer som kan och vill ta plats i det politiska samtalet om muslimer.

Denna generation av unga män och kvinnor har inte som mål att vädja till den rådande hegemonin eller kompromissa bort sina rättigheter. Något som kanske skrämmer de borgerliga och liberala debattörerna allra mest. Ismail borde fundera på vad han vill göra med sitt liv i stället för att vara så besatt av Sveriges unga muslimer. Det är trots allt inte första gången han framför dessa grundlösa anklagelser.

Rashid Musa, förbundsordförande, Sveriges Unga Muslimer