Vattenmyndigheterna sätter klimatmålen på spel

Den svenska vattenkraften byggdes framförallt ut från av 1900-talets början fram till 1970-talet. Då var den avgörande för att bygga upp Sverige till en framstående industrination och välfärdsstat. I dag fortsätter vattenkraften att säkerställa att vi har en effektiv och klimatvänlig elproduktion och den utgör en nyckel till det framtida energisystemet, med en ökande del förnybar produktion som vind, sol, biobränslen och vågkraft.

Samtidigt så har vi i dag, i jämförelse med då kraftverken byggdes, en mycket större kunskap och insikt om vad som krävs för att förena klimatneutral produktion med lokala miljövärden. Avvägningar som kanske inte alltid är självklara krävs. Behovet av en enad nationell prioritering mellan dessa värden är stort.

Under senare år har arbetet med att utveckla vattenkraften inför framtiden framförallt kretsat kring EU:s ramvattendirektiv och hur detta ska implementeras. Ramvattendirektivet innebär att alla vattendrag där det finns kraftverk eller dammar ska nå god ekologisk status, alternativt god ekologisk potential. För snart ett år sedan presenterade Havs- och vattenmyndigheten och Energimyndigheten en nationell strategi för vattenkraften. Målet var att hitta principer för en rimlig avvägning mellan behovet av förnybar vattenkraftproduktion och åtgärder för att nå de miljömål som satts bland annat med hänsyn till EU:s ramvattendirektiv och det gör strategin. Därför är det oroväckande när landets fem vattenmyndigheter, som är en del av länsstyrelseorganisationen, signalerar att de inte uppfattar sig som bundna av den nationella strategin i sitt arbete.

På en övergripande nivå styr regeringen riket via sina myndigheter. Vi har samtidigt en starkt utvecklad decentralisering i det svenska offentliga beslutsfattandet och den styrning som finns, sker i praktiken ofta via ramlagstiftning och en hög grad av självständigt beslutsfattande. Men i denna förvaltningstradition ligger även att de strategier som tas fram på nationell nivå senare efterlevs på lokal nivå.

Vad kan då konsekvenserna bli om principen frångås i detta fall? Målet med den nationella strategi för vattenkraften som Havs- och vattenmyndigheten och Energimyndigheten tog fram var att göra en rimlig avvägning mellan behovet av förnybar vattenkraftproduktion och åtgärder för att nå de miljömål som satts bland annat med hänsyn till EU:s ramvattendirektiv. Enligt strategin går det att nå målen utan stora produktionsförluster och det sattes ett tak för förlusterna till 2,3 procent av dagens produktion (vilket motsvarar 1,5 TWh i energimängd).

Men om strategin ska bli verklighet måste myndigheter på nationell nivå tillåtas att utfärda riktlinjer som myndigheter på regional och lokal nivå förväntas efterleva. Vi vet av erfarenhet att när enskilda beslut fattas på lokal nivå sker det ofta med det lokala perspektivet i fokus. Just därför måste det säkerställas att det finns övergripande planer som tillämpas i praktiken, så att rätt saker görs på rätt platser.

Det enda rimliga är att Havs- och vattenmyndigheten får i uppdrag att ta fram övergripande planer för landets alla avrinningsområden, som gör det möjligt för både andra myndigheter och för företag att planera och genomföra åtgärder som uppfyller avvägningens kriterier: Att vara till godo både för miljön och energiproduktionen.

Möjligheterna att utveckla produktionen står inte i motsättning mot, utan går hand i hand med, bevarandet av den biologiska mångfalden. Om den nationella strategin inte tillåts vara styrande så riskerar vi däremot att få en situation där vare sig produktion eller de lokala miljövärdena kan utvecklas. Det vore synnerligen olyckligt, för vattenkraftens förmåga att göra hela kraftsystemet i princip fritt från koldioxidutsläpp är något av de viktigaste vi kan bidra med i kampen mot den globala uppvärmningen.

Per Langer, vd Fortum Sverige