”Vårbudgeten ökar klyftorna i samhället”

Trots mycket tal om jobb är syftet med vårbudgeten som presenterats i dag onsdag uppenbarligen inte att skapa jobb. Totalt satsas 5,5 miljarder kronor 2016 på jobbreformer som har mycket osäker effekt. Satsningarna finansieras med minst 30 miljarder i skattehöjningar, höjningar som tvärtom väntas minska antalet jobb.

Budgeten, ”Ett Sverige som håller ihop”, syftar snarare till minskad inkomstspridning. Debattörer från vänster har också lyft fram att budgetens fördelningsprofil är annorlunda – i deras ögon bättre – än Alliansregeringens då mer nu tillfaller de sämst ställda.

På kort sikt ger högre bidrag och höjd a-kassa naturligtvis ökade inkomster för som har det sämre ställt, medan höjda skatter drabbar de med högre inkomster. Man ska dock inte överdriva dessa effekter. Förslagen beräknas 2015 öka disponibel inkomst för den tiondel som har lägst inkomster med knappt en procent. Det är ungefär samma årliga ökning som denna grupp fick under alliansens åtta år. Däremot får den tiondel med högst inkomst ingen inkomstökning alls, vilket möjligen förklarar de positiva reaktionerna från vänsterhåll.

På lång sikt är det annat som avgör om Sverige håller ihop. Vägen bort från fattigdom går sällan genom höjda bidrag, utan genom möjligheten att försörja sig själv. Det viktigaste för att minska utanförskapet, och därmed fattigdomen, i Sverige är att det ska löna sig att jobba. Men regeringen minskar nu drivkrafterna att söka sig till arbetsmarknaden genom att a-kassan höjs och sjukförsäkringen byggs ut. Samtidigt gör man det dyrare att anställa de unga som har svårast att komma in på arbetsmarknaden.

Resultatet bli att fler hamnar utanför arbetsmarknaden, vilket tvärtemot ambitionen ökar inkomstspridningen. Detta fångas inte upp av de statiska modeller som finns i propositionen. Detsamma gäller skattehöjningar på höginkomsttagare. På kort sikt minskar inkomstspridningen, men på lång sikt leder dessa till att färre företag kan anställa, att fler talanger lämnar landet och att färre utbildar sig. Det påverkar i sin tur produktivitet och tillväxt.

Det är vad som hände när Socialdemokraterna senast satt vid makten och bedrev fördelningspolitik. Inkomstskillnaderna ökade. Tvärtemot vad man kan förledas att tro av debatten har 90 procent av ökningen de senaste 20 åren skett under S-regeringar.

En viktig förklaring till detta är just de åtgärder som skulle minska inkomstspridningen. Höga bidrag och möjlighet till rundgång i systemen skulle gynna låginkomsttagare men gjorde att en stor grupp människor aldrig fick ett arbete. Motviljan mot att gynna höginkomsttagare gjorde att man behöll höga marginalskatter samt förmögenhets- och fastighetsskatten. För att minimera skadan på tillväxten och jobb tvingades man istället att skapa kryphål för de rikaste.

Vanliga husägare drabbades hårt av förmögenhetsskatten och fastighetsskatten, medan de riktigt rika kunde undvika skatt genom ofta medvetet konstruerade kryphål. Magdalena Andersson var själv ansvarig 2006 för att göra 3:12-reglerna mer fördelaktiga för bland annat företagare, jurister och revisorer som hade möjlighet att utnyttja reglerna, när man inte hade kraft eller mod att sänka marginalskatterna för samhället i stort.

Risken med dagens förslag är att de utgör början på en återgång till det gamla kryphålssamhället, där höga bidrag låser fast människor i försörjningssystemen och höga skatter tvingar fram en mängd undantag för vissa höginkomsttagare. Det är inte ett samhälle som håller ihop. Det är inget fel att höja försörjningsstödet eller ge ökat stöd till pensionärer med små inkomster. Men en politik som fokuserar på kortsiktiga fördelningseffekter i stället för på jobbskapande kommer skapa större klyftor, inte mindre.

Jesper Ahlgren, chefekonom Timbro