Utvecklingsledighet är bara slöseri med skattepengar

Nu vill en statlig utredning damma av Göran Perssons friår. Denna gång ska det kallas “utvecklingsledighet” och villkoret för den skattefinansierade ledigheten är att man ska “göra något vettigt av sin tid”. Med det menas studier, att prova annat arbete eller starta näringsverksamhet.

Om intresset blir högt beräknas det kosta över 10 miljarder kronor. Det är nästan lika mycket som betalas ut i socialbidrag.

Utredningen föreslår att det hela ska genomföras via förordning istället för lagstiftning. Det innebär att regeringen kan runda riksdagen, och därmed oppositionens inflytande över frågan. Ett smart drag för att slippa lida ännu ett pinsamt nederlag. Särskilt nöjda är säkerligen det skamfilade Miljöpartiet, som nu har chans att göra revansch i två avseenden. Dels genom att S alls släpper igenom något av deras politik, dels genom att reformen återinförs. Även under regeringen Persson var det nämligen ett initiativ av MP.

Enligt utredaren Anders Wallner, MP:s tidigare partisekreterare, kommer förslaget leda till bättre hälsa bland kvinnor, som primärt väntas ta del av systemet. Även Ylva Johansson (S) och Isabella Lövin (MP) presenterade friåret som en jämställdhetsreform, när de tillsatte utredningen förra året. Enligt dem kommer det förbättra kvinnors arbetsvillkor och ekonomiska förutsättningar är därför en prioriterad fråga för deras “feministiska regering”.

I verkligheten är detta ytterligare en kvinnofälla. Enligt IFAU:s granskning av det förra friåret ledde det troligtvis till minskad sysselsättning. En annan studie från Finland med ett liknande system bekräftar detta: sysselsättningsgraden var lägre bland de som varit lediga än bland personer i kontrollgruppen. Det finns heller inte något stöd för att sjukfrånvaron minskade efter friårsledigheten eller att det gav höjd pensionsålder, snarare tvärtom. De som utnyttjade friåret fick dessutom sämre löneutveckling än sina kollegor, sannolikt eftersom mindre tid på arbetsplatsen lätt leder till sämre kompetensutveckling.

För den som vill och behöver ha ett jobb finns en naturligt drivkraft till att lära sig nya saker. Det finns alltså inget skäl för staten att blanda sig i detta. Däremot bör människor ges större möjlighet att spara ihop en buffert för att själva kunna finansiera utbildningar, ledighet eller lämna dåliga arbetsplatser.

Enligt Wallner är reformen attraktiv för arbetsgivare eftersom kompetensutveckling är en investering i personalen och ett sätt att erbjuda en bra arbetsmiljö. Naturligtvis finns starka incitament för arbetsgivare att ta hand om sina anställda, men sättet på vilket de vill göra detta är självklart högst individuellt för arbetsplatsen. Dessutom är det problematiskt att tvingas ersätta ordinarie personal med vikarier i detta syfte.

Det är parodiskt att Arbetsförmedlingen föreslås administrera det hela. Den myndigheten klarar inte ens sitt nuvarande uppdrag som är betydligt mer angeläget - att hjälpa nyanlända in på arbetsmarknaden.

Utvecklingsledighet vore ett skamlöst slöseri med skattebetalarnas pengar. Självklart ska det vara fritt fram att inte jobba, eller gå ner i arbetstid genom en överenskommelse med arbetsgivaren. Övriga skattebetalare ska dock inte behöva stå för notan. Sverige behöver fundera på hur kostnaderna för välfärden ska prioriteras och finansieras, inte bygga ut systemet med lyxsubventioner för dem som inte vill jobba.

Siri Steijer, programansvarig arbetsmarknadsfrågor, Timbro