Utredningen om trossamfunden löser inget

Vi var många som höjde lite på ögonbrynen när uppdraget att utreda stödet till trossamfunden gick till Ulf Bjereld. Inte för att han inte är en kompetent utredare, det är han, utan för att han i exemplet ovan är veganen. Bjereld är nämligen ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen – en organisation som flera gånger under de senaste 20 åren gått till försvar för reaktionära religiösa värderingar. I det sammanhanget rekommenderar jag alla att se Uppdrag Gransknings program från 2005 där Socialdemokraternas kristna nätverks samarbete med bland andra Södermalmsmoskén i Stockholm avslöjas.

I måndags presenterade Ulf Bjereld och utredningens huvudsekreterare Daniel Lindvall sitt betänkande. De menar bland annat att trossamfund som utövar våld mot person, tvång eller hot ska kunna nekas bidrag. Det handlar bland annat om att rättfärdiga våld i nära relationer eller förespråka tvångsäktenskap. Kränkande av barns rättigheter ska också kunna resultera i indragna bidrag.

I praktiken handlar det alltså om ett betänkande där man kräver att trossamfunden ska följa svensk lag. Det är knappast kontroversiellt eller skarpt att inta den hållningen.

Det nya regelverket väntas medföra att församlingarna får lättare att förutse om de kan beviljas stöd eller ej. Godtycket ska alltså minska. Det i sig är bra. Dessutom ska ett demokratikriterium för religiösa samfund införas. Det är också bra.

Det är å andra sidan en kraftig plump i svenska statens protokoll att ett sådant inte funnits sedan tidigare.

Något som fascinerar är också att utredningen tydligt och klart skriver att: ”Utredningen anser att religionsfriheten ska ses som det huvudsakliga motivet till att stödja trossamfunden.”

Religionsfriheten är, liksom organisationsfriheten, fastlagd i regeringsformen. Organisationsfriheten tolkas inte alls på samma sätt som religionsfriheten när det gäller ”rätten” till skattemedel. Att vara organisation per se anses så att säga inte ”bidragsgrundande”, medan man verkar anse att tro förutsätter stöd för att religionsfrihet ska anses råda.

Betänkandet tycks ha sin utgångspunkt i hur stödet till trossamfund ska omformuleras. Inga reella ifrågasättanden av stödet till trossamfund som sådant görs i betänkandet, vilket i sig är anmärkningsvärt. Detta bäddar naturligtvis för att betänkandet i sig inte heller innehåller några problematiserande tankar kring stödets vara eller icke vara.

Beträffande stödets inverkan på demokratin skriver man i betänkandet att utredningens bedömning är att stödet kan stimulera den demokratiska uppbyggnaden av trossamfunden och stärka grundläggande demokratiska värderingar i samhället. Detta i sig är näst intill komiskt. Hittills har stödet kritiserats eftersom det så ofta har kunnat beslås med att motverka just grundläggande demokratiska värderingar i samhället. Även med det demokratikriterium som utredningen föreslår riskerar dessa missförhållanden att fortgå.

I betänkandet beskrivs också hur trossamfunden kan spela en viktig roll i arbetet mot religiös extremism. I praktiken hoppas regeringens utredare alltså att det ska vara med teologiska argument och inte med grundläggande sekulära och humanistiska värderingar som vi bekämpar religiös extremism. Detta i sig har, mig veterligen, inte varit någon fruktbar taktik hittills.

Tvärtom. Det som hittills har varit tydligt är att stöden till trossamfund påfallande ofta har bidragit en ökad segregering i samhället, stärkt klanstrukturer och främjat homo- bi- och transfientliga värderingar och antisemitism snarare än tvärtom. Under de senaste åren och framförallt de senaste månaderna har person efter person stigit fram från de politiska leden och erkänt att man varit blåögda och oförstående inför hedersvåldsproblematiken, vilken också reproduceras inom trossamfunden.

Nu vill politikerna inte längre se mellan fingrarna, vända ryggen åt eller agera blåögt inför detta faktum. Trots detta har man låtit skräddarsy ett betänkande som banar väg för mer av samma, nämligen att man låter sig luras och att man med skattepengar finansierar trossamfund som en demokratisk sekulär stat inte borde ge ett öre.

Man kan anta att det känns bekvämt, men vackert är det inte.

Jonas Lundgren, sekulär-feministisk debattör, aktiv i Vänsterpartiet