Utländska studenter stärker internationellt samarbete

Akademisk mobilitet har lyfts fram som positivt såväl för den enskilde akademikern som för utbildningsinstitutionerna, både i sändande och mottagande länder. På uppdrag av Delmi (Delegationen för migrationsstudier) har vi genomfört en studie där vi undersöker på vilka sätt den akademiska mobiliteten kan ge sådana effekter.

Studien har resulterat i rapporten Akademiskt utbyte och internationell migration: En studie av stipendiater inom Svenska institutets Visbyprogram 1997-2015 som släpps den 25 april. Vår slutsats är att statliga stipendier till utländska studenter och forskare primärt handlar om att främja internationellt samarbete och svensk offentlig diplomati, medan arbetsmarknad och ekonomisk utveckling är ett andra rangens motiv.

En majoritet av de före detta stipendiaterna flyttade tillbaka till sina hemländer efter stipendieperioden. Knappt en fjärdedel bodde kvar i Sverige. En nästan lika stor grupp bosatte sig istället i ett tredje land, vanligtvis ett västeuropeiskt land eller USA. En relativt stor grupp stipendiater migrerar således vidare efter vistelsen i Sverige. Orsakerna till detta är något som förtjänar ytterligare uppmärksamhet från forskare och beslutsfattare.

Vårt resultat antyder att den svenska högskoleutbildningen kan fungera som en inträdesbiljett till arbetsmarknader i mer konkurrensutsatta länder, antingen i USA eller EU. För flera blir Sverige ett genomgångsland i den globala utbildningssektorn, där svenska staten bekostar en utbildning för en person som sedan blir verksam i ett tredje land. Det är givetvis positivt att den svenska utbildningen fungerar som en språngbräda till prestigefyllda lärosäten och arbetsmarknader i USA och EU. Baksidan av detta är dock att svenska stipendieprogram även bidrar till en kunskapsflykt från akademikernas ursprungsland.

Om vi vänder på frågan, bidrar stipendieprogrammet med att skapa kunskapsöverföring till den svenska arbetsmarknaden? Under senare år ser vi att stipendiaternas ämnesinriktning förskjutits från teknik och naturvetenskap till samhällsvetenskap och humaniora. Detta ligger i linje med programmets förändrade uppdrag från regeringen, men innebär samtidigt att stipendiaterna endast i mindre utsträckning är relevanta för områden med kompetensbrist på svensk arbetsmarknad.

Sammanfattningsvis konstaterar vi att det statliga stödet till akademisk mobilitet över tid resulterat i kunskapsöverföring, personliga nätverk och upparbetade relationer med Sverige. Som Sverigefrämjande strategi, på lång sikt, är stipendier därför antagligen mycket verkningsfulla.

Studien visar också att stipendieprogram möjliggör för svenska beslutsfattare att styra inflödet av utländska akademiker till svenska universitet. Det finns en relativt svag koppling mellan stipendieprogrammen och den svenska arbetsmarknaden, medan de kan ses som ett sätt att få framtida politiska, ekonomiska och kulturella eliter sympatiskt inställda till Sverige.

För universitet och högskolor tydliggör detta en viktig, men kanske inte så ofta uppmärksammad del av internationaliseringen: att vissa av våra stipendieprogram inte nödvändigtvis har till syfte att rekrytera de bästa eller mest lämpade studenterna och forskarna, utan istället handlar om utrikespolitik och bistånd.

Andreas Åkerlund, docent i historia vid Södertörns högskola

Mikael Börjesson, professor i utbildningssociologi, Uppsala universitet

Astrid Collsiöö, doktorand i utbildningssociologi vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet