Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Demokrati

Utan alternativ ingen valfrihet

Det finns en ökad misstro mot privata utförare av skola, vård och omsorg efter medias rapporter om olika skandaler. Men när man frågar svenskar av alla partifärger om de vill ha rätt att välja åt sig själva, sina barn och föräldrar är svaret ”Ja, jag vill bestämma själv”.

Publicerad: 29 maj 2012, 05:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Välfärdstjänster

Det finns mycket klokt och roligt sagt om bruket av statistik. Mest berömt är kanske Mark Twains maxim ”Det finns tre slags lögner. Lögn. Förbannad lögn. Och statistik”. Den något dystrare författaren Aldous Huxley menade på samma tema att ”fakta vi accepterar är de som stämmer överens med våra värderingar”. Och så är det förstås, i rätt stor utsträckning. Vi hör vad vi vill höra, och ställer frågorna därefter.

Av just den anledningen kan det komma två opinionsundersökningar som på ytan säger emot varandra. Nyligen publicerade Dagens Samhälle en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, som visade att förtroendet för privat företagande inom välfärden har sjunkit. Samtidigt visar en undersökning från Demoskop, som Timbro låtit ta fram, att en fullkomligt förkrossande majoritet – från höger till vänster – tycker att det är rätt att det är individen som får välja utförare, snarare än att kommun eller landsting gör det åt oss. Stödet för valfrihetssystemet är alltså mycket starkt, samtidigt som förtroendet för dem som gör valfriheten möjlig, dvs välfärdsentreprenörerna, sjunker.

Hur hänger det ihop? Jag tror att svaret ligger betydligt längre bak i tiden än i de vanvårds- och utförsäljningsskandaler som inträffat på senare år.

Från början på sextiotalet och fram till mitten av åttiotalet fanns bara en riktning: den offentliga sektorn svällde explosionsartat, och detta med väljarnas goda minne. Allt fler uppgifter som tidigare hade varit självklart privata eller kommersiella inkorporerades i det allmännas hägn. Men så hände något. Finansieringen räckte inte till. Medborgarna började klaga över byråkratisering och vanmakt. Muren föll, bokstavligt och bildligt, och ett idémässigt skifte inträffade. År 1990 var det tre gånger så många som ville skära ner som motsatte sig en minskning av den offentliga sektorn.

Så kom nittiotalskrisen, och politikerna tvingades skala hårdhänt i det offentliga åtagandet. Samtidigt hade först regeringen Bildt, och därefter Socialdemokraterna genomfört en valfrihetsrevolution; dels av ideologiska skäl, dels av besparingsskäl, dels för att möta missnöjet bland medborgarna.

Detta senare är värt att dröja vid, för en statlig utredning, Maktutredningen, hade ändrat hela den politiska diskussionen i privatiseringsfrågan. Nu fanns det svart på vitt att det offentliga huvudmannaskapet skapade en utbredd vanmakt bland väljarna. När medborgarna för första gången tillfrågades om de skulle vilja ha inflytande över sina välfärdstjänster svarade framförallt föräldrarna med ett rungande ja. Alla barn trivdes inte i den skola som råkade ligga närmast bostaden, men möjligheterna att göra något åt saken var, milt uttryckt, begränsade.

Maktutredningen visade på vikten av att ställa rätt frågor. Plötsligt fanns en rörelse, och en ny typ av opinion, att förhålla sig till från makthavarnas sida.

Det politiska svaret på detta blev, bland annat, friskolereformen. Det var tänkt som en ventil, som skulle ge missnöjda föräldrar en möjlighet att hjälpa sina barn i de fall de for illa, eller hade behov av en alternativ pedagogik. Däremot var det aldrig tänkt att skapa en faktisk utbildningsmarknad – knappt ens Moderaterna trodde på vad de sa, när de hävdade att konkurrensen skulle förbättra kvaliteten. Från politiskt håll fanns en outtalad samsyn om att det offentliga även fortsättningsvis skulle vara den dominerande aktören. Ingen talade om några eventuella vinster, för ingen trodde att det fanns några att göra.

Att man inte förutsåg friskolekedjornas intåg var förmodligen en förutsättning för att friskolereformen skulle komma till stånd. Men det innebar också att man aldrig brydde sig om att förklara för väljarna att den valmöjlighet, och det utbud man ville ha, kom sig av att friskolorna tilläts gå med vinst. Trots att den möjligheten var en förutsättning för att vi skulle få just en utbildningsmarknad, som kunde erbjuda den mångfald av verksamheter som var syftet med reformen.

Denna brist på insikt får valfrihetsvännerna lida för i dag. Efter de stökiga åren i början på nittiotalet har svenskarnas förhållningssätt till den offentliga sektorn och möjligheterna att göra vinst som välfärdsentreprenör trendmässigt blivit mer skeptiska. Det kan tyckas paradoxalt, eftersom privata aktörer, både vinstdrivande och ideella, regelmässigt presterar bättre resultat i kundnöjdhetsmätningar, på de flesta områden de tillåts verka.

Trots tjugo år av maktförskjutning från byråkrati till medborgare är ilskan över vinsterna i välfärden större än vad frustrationen över slöseriet i det offentliga är. Det är ett stort misslyckande, men ett som har mer med politiskt ledarskap att göra än med den regelmässigt goda verksamheten i den privata omsorgen.

Demoskops undersökning visar bland annat detta:
• Om människor får ta ställning till huruvida de själva ska få välja skola och äldreomsorg, eller om det är bättre att kommunen tilldelar ett alternativ anger nästan alla att de antingen är nöjda med sina valmöjligheter, eller vill ha mer.
• Detta syns allra tydligast inom den skandalomsusade äldreomsorgen, där försvinnande få önskar sig tillbaka till den gamla kommandomodellen.
• 86 procent av alla tillfrågade över 65 år önskar välja äldreboende själva, och 58 procent önskar att valmöjligheterna var fler!

Vi vill kanske inte att någon ska tjäna på våra val, men välja vill vi. Man kan vara skeptisk till de stora vårdbolagen och ändå förstå, att tillvaron inte nödvändigtvis blir bättre för att man blir inlåst på ett kommunalt äldreboende, utan möjlighet att byta. När det väl gäller kan man vara helt säker på att makten över de beslut som berör oss allra mest kommer vara långt viktigare än det vinstförbud, som skulle föra oss tillbaka till Maktutredningens dagar.

Fotnot: Skribenten är författare till boken Kentucky Fried Children. Om den svenska valfrihetens rötter. Och dess fiender (Timbro).

Karin Svanborg-Sjövall, ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Välfärdstjänster

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News