Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

tisdag11.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Demokrati

Undergångsberättelser vinner inga val

När politiska motståndare svartmålas och framställs som onda fiender riskerar det hårda tonläget att skrämma bort väljarna. Sanningen är förstås den att alla i grunden vill väl, men metoderna skiljer sig åt. Det borde räcka som utgångspunkt för en sansad debatt.

Publicerad: 3 april 2013, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

SocialdemokraternaFörtroendevalda

Den här veckan inleds den Socialdemokratiska partikongressen. Där ska politiken för den kommande femårsplanen, förlåt mandatperioden, slås fast och varje kompromiss från kongressens beslut kommer leda till högljudda protester från just det beslutets fundamentalister. Den som följer den politiska debatten i våra medier, kan med jämna mellanrum ta del av politiska fundamentalister och deras stormande protester. Det som gjorde att jag lämnade all form av organiserad politik, är detsamma som en gång fick mig att lämna all form av organiserad religion. Behovet av en ond fiende att svartmåla var för magstarkt.

När nu Socialdemokraterna går till kongress för att lägga fast sin politik inför valet 2014 är det av yttersta vikt att slå fast hur motståndet ser ut. Enligt krafter, som jag bedömer som starka om än fåtaliga, är det viktigaste att stadsfästa hur onda och illvilliga borgarna är. Den politik som förts under deras sex år som regering måste utmålas som ond och vägen till makten för (S) handlar om att rulla upp och återställa. Apoteksmonopolet var godhet, avregleringen är ondska. Valfrihet inom skola, vård och omsorg är medborgarhat och offentlig regi under sossestyre är himmelen. Så går tongångarna och ingen försoning eller försök till samsyn står att finna.

De partimedlemmar och sympatisörer som av egen övertygelse har annan uppfattning, utmålas som “välbetalda välfärdslobbyister” och de brännmärks som betalda lakejer i debattartiklar, uttalanden och rapporter från interna tankesmedjor. Sen, efter kongresser och valrörelser, förväntas alla samarbeta vänligt igen. Inte undra på att folk håller sig med svartböcker för att komma ihåg vilka man inte ska lita på i framtiden.

Debattörerna med konfrontation på agendan, glömmer kanske bort att deras ord betyder något. De målar upp en undergångsdystopi för att vinna röster i ett val. Det finns då ingen gräns för eländet i nationen. Men om man vinner valet genom att framstå som missnöjespartiet nummer ett, måste man också genomföra alla förändringar man lovat. All borgerlig ondska som dragit ned Sverige i avgrunden måste genomgå skärselden och helas med genuint god politik.

Självklart finns liknande debattekniker från borgerligt håll. Det hotas med såväl Sovjet som Nordkorea från oseriösa debattörer. Men såvitt jag kunnat läsa och höra mig till, är det mer sällan som borgarna, numera ska sägas, anser att Socialdemokraterna drivs av pur ondska i sin politiska gärning.

Sanningen är förstås den att alla i grunden vill väl, men metoderna skiljer sig åt. Det borde räcka som utgångspunkt för en sansad debatt. Dessutom; ska man vinna val måste man vara på samma våglängd som väljarna. De måste tro på och ta till sig det budskap man för fram. Borgarna lyckades med berättelsen om verkligheten inför valet 2006. De berättade en historia som folket kunde identifiera sig med. Jag tvivlar på att en undergångsberättelse är hur folket känner inför den vardag de lever i. Som avfällig sosse ser jag ingen anledning att rösta på ett parti som målar fan på väggen. Det är vad ombuden, som vill väl och i grunden är goda, måste fundera noga över under S-kongressen.

Erik Laakso, debattör, f d kolumnist Dagens Samhälle

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev