Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Demokrati

Tufft för S restaurera svenska modellen

Den viktigaste utmaningen för en svensk regering är att hitta nya vägar att möta globaliseringens utmaningar. Alliansregeringens åtta år långa experiment var inte lyckosamt. Hur väl Löfven nu lyckas kommer att vara avgörande för tillväxten och sysselsättningen men också för fascismens eventuella frammarsch i Sverige.

Publicerad: 16 september 2014, 08:28

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Stefan Löfven har inget lätt utgångsläge, skriver Jan Edling.

Foto: Claudio Bresciani, TT


Ämnen i artikeln:

SocialförsäkringarSocialdemokraternaLönebildningTillväxtArbetsmarknadInfrastrukturinvesteringarSkatterSmåföretagande

Socialdemokraterna har efter åtta år av vilsenhet och ledarskapsproblem återkommit i en ledande position i svensk politik. Stödet bland väljarna är svagt och under de åtta åren har stora förändringar skett i den svenska modellen.

Under de åtta år som har gått sedan Socialdemokraterna sist satt vid makten har den sociala välfärden förändrats från en generell modell baserad på inkomstbortfall till en basnivåorienterad modell. Inkomststödet i socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen har frusits till låga nivåer samtidigt som stora grupper löntagare och arbetslösa har blivit utan stöd. En del löntagarkollektiv har löst detta genom att skapa privata eller kollektivavtalsbaserade tillägg till basförsäkringarna. Det har skapats en klyfta mellan dessa grupper och andra grupper med svaga avtal och grupper som är hänvisade till jobb utan kollektivavtal. Att reparera dessa klyftor kommer att bli kostsamt och risken är stor att de förändringar som genomförts blir svåra att återställa.

Sverige är på väg från vad den danske sociologen Esping-Anderson har kallat en socialdemokratisk modell till en mer västeuropeisk modell baserad på intjänade rättigheter för arbetsmarknadens ”insiders”. I någon mån är vi också på väg mot en mer anglosaxisk modell där fattiga ”outsiders” får nöja sig med sociala förmåner kring existensminimum.

Under fler än åtta år har den svenska arbetsmarknadsmodellen radikalt förändrats. Full sysselsättning upphörde att existera redan under 1990-talskrisen. Socialdemokraterna försökte i åratal skapa alternativa inkomstkällor i sjukförsäkringen och förtidspensioneringen i ett försök att dölja det faktum att svensk industri hade svårigheter att möta de snabba förändringarna på den globala marknaden. Förändringarna tog sig i uttryck i att stora mängder arbetstillfällen absorberades i tekniska rationaliseringar eller migrerade till framväxande låglöneländer i Östeuropa och Asien.

Att ersätta arbete med kostsamma socialförsäkringsutgifter var en illa vald metod att möta de globala utmaningarna och följaktligen ledde valet 2006 till ett definitivt stopp för den socialdemokratiska strategin. I stället introducerade den borgerliga alliansregeringen en ny arbetsmarknadsmodell som innebar att lågutbildade arbetslösa fick reducerat stöd under kortare tid i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna samt i förtidspensioneringen. Låga ersättningar och ökad konkurrens bland arbetslösa skulle leda till en högre acceptans för låga löner, särskilt i branscher med låg efterfrågan på utbildning.

Höga avgifter avskräckte ett stort antal löntagare att ansluta sig till a-kassan och facket. Fackföreningar för lågutbildade förlorade stöd och makt. Deras möjligheter att motverka framväxten av en oreglerad arbetsmarknad utan kollektivavtal och schyssta villkor undergrävdes. Samtidigt införde alliansregeringen ett stort antal skattesubventionerade jobb i branscher som hushållsnära tjänster, byggnads- och restaurangsektorn. Detta sänkte arbetsgivarnas anställningskostnader (och så småningom lönerna när skattesubventionerna så småningom skulle reduceras).

Alliansregeringen vidgade också möjligheterna till arbetskraftsimport – inte bara av högutbildade experter och specialister utan särskilt lågutbildade utländska arbetare i dåligt reglerade lågproduktiva branscher. En konsekvens av detta blev att lönegapet vidgades mellan jobb med låga respektive höga kvalifikationskrav. Också detta kommer att vara en besvärlig fråga för den nya socialdemokratiskt ledda regeringen att handskas med eftersom medelklassen, som tillhör arbetsmarknadens ”insiders” vant sig vid högt subventionerade restaurangbesök, städning, husreparationer och billiga IKEA-varor transporterade av lastbilschaufförer från det forna Sovjetunionen.

Frågan blir inte lättare av att Socialdemokraterna själva bara attraherade 31 procent av väljarna. Det blir inte bara kostsamt att restaurera den svenska modellen på det socialpolitiska och arbetsmarknadsområdet, det kommer också att bli svårt att få stöd för förändringarna hos partier som representerar medelklassväljare som vant sig vid och blivit nöjda med resultatet av alliansregeringens reformer.

Viktigast är att restaureringen av Sverige också kräver stora investeringar:

• i infrastruktur (särskilt i järnvägen som mer eller mindre håller på att kollapsa, men också i vägar som blivit överbelastade tack vare en snabb befolkningstillväxt och övervältning från järnvägen)
• i bostadsbyggande (bostadsbristen är i dag så stor att resultatet är kraftig arbetskraftsbrist i storstäderna)
• i energi (där Sverige saknar en långsiktig plan för den framtida energiförsörjningen när de snart uttjänade kärnkraftverken tagits ur bruk).

Dessa investeringar är mycket angelägna om svensk industri ska finna det mödan värt att stanna i Sverige och fortsätta att skapa innovationer och sysselsättning.

Sedan flera år minskar de svenska storföretagen radikalt antalet anställda i Sverige samtidigt som investeringarna i forskning och utveckling krymper. Detta utan att de små- och medelstora företagen kompenserar för detta. Resultatet har blivit att den svenska världsmarknadsandelen för svensk export av varor och tjänster minskar i snabbare takt än EU15. I stället för att omorientera de små och medelstora företagen så att de kan skapa en global efterfrågan på sin produktion håller svensk industri på att bli alltmer orienterad mot låg produktivitet på hemmamarknaden. Den snabbast växande branschen i Sverige under senare år har varit caféer.

Därför är den viktigaste utmaningen för en svensk regering (liksom för andra europeiska regeringar) att hitta nya vägar att möta globaliseringens utmaningar. Det åtta år långa experiment som alliansregeringen försökt genomföra utan att lyckas är ineffektivt. Det är ingen framgångsrik strategi att svälta ut den lågutbildade arbetskraften genom låga löner och minskad tillgång till utbildning. Vi kommer aldrig att kunna konkurrera med billig arbetskraft från Kina eller Kazakstan. Det enda strategin leder till är framväxten av en stor klass missnöjda arbetare med små utsikter om att kunna förändra sin sociala ställning. Tvärtom har alliansregeringens experiment varit en god grogrund för ett växande stöd för partier och grupper baserade på missnöje, främlingsfientlighet och fascism.

De senaste 30 åren lär oss att Sverige nu behöver nya framgångsrika strategier att möta utmaningarna på den globala marknaden. Varken strategin att betala icke anställningsbar arbetskraft med dyrbara socialförsäkringar och arbetsmarknadsprogram eller strategin att skapa en lågbetald arbetskraft med ostadiga och undermåliga arbetsvillkor är förenliga med behovet att bygga en konkurrenskraftig kunskapsekonomi.

De viktigaste frågorna är därför:

• Kommer det att vara möjligt att formera koalitioner som möter den globala utmaningen med en politik för näringslivets upprustning genom investeringar och en mer välutbildad arbetskraft?
• Kommer partierna i den tidigare alliansregeringen att stå fast vid att det är en framgångsrik strategi att sänka skatter genom sämre arbetsförhållanden och tillbakahållna investeringar?

Svaren på dessa frågor kommer att vara avgörande för framtidens ekonomiska tillväxt, sysselsättning och utvecklingen av fascismen i Sverige.

Fotnot: Artikelförfattaren är före detta LO-utredare och den som skrev rapporten Alla behövs, som hade en avgörande betydelse för alliansregeringens valseger 2006.

Jan Edling, utredare och författare, Flexicurity

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News