Trots 40 år på tronen har kungen inte förstått

Kung Carl Gustaf Bernadottes kritik i Dagens Nyheter mot det kommande Nobelcenter på Blasieholmen i Stockholm har väckt stor uppmärksamhet. Beslutet om byggnationen är redan fattat av en majoritet av de folkvalda i kommunfullmäktige och frågan är både politiskt kontroversiell och infekterad.

Kungen, som enligt praxis och Torekovskompromissen inte ska lägga sig i politiken, har som opinionsbildare stor makt. Att han går ut i en politisk fråga är inget nytt, men är ändå synnerligen anmärkningsvärt.

Roger Mogert (S), som är stadsbyggnads- och kulturborgarråd i Stockholm, kommenterade i en DN-intervju syrligt kungens utspel: Jag kan ha respekt för att man har olika åsikter, det är en del av demokratin. Men jag blir förvånad över att kungen lägger sig i ett demokratiskt fattat beslut.

Trots över 40 år på tronen har kungen alltså inte förstått att han inte ska blanda sig i demokratiska beslutsprocesser. Eller så vet han var gränsen går, men väljer ändå att gå ut i frågan. Oavsett åsikt i sakfrågan om själva byggnationen är den debatt som nu blossat upp om kungens politiska utspel mycket viktig.

Media visar nämligen i regel upp en väldigt ensidig bild av monarkin, med insmickrande kändisreportage om kungahuset. Alltför sällan granskas den politiska makt som familjen har tagit sig. Det vore välkommet med en mer kritisk bevakning av kungafamiljen, som i realiteten har stort inflytande i samhällsdebatten. Det är dags för svenska journalister att lägga bort den hovsamma underdånigheten och behandla kungen som den makthavare han är.

I Sverige har medierna lärt sig att granska näringslivsföreträdare och politiker, men statschefen undgår ännu det mesta av kritisk granskning. Detta trots att han måste anses vara en av Sveriges mäktigaste opinionsbildare.

Rent formellt har inte den svenska monarken längre kvar mycket av sin forna politiska makt. Under 1900-talet togs det mesta av kungens reella maktbefogenheter bort steg för steg. Ännu fram till 1970-talet stod det i grundlagen att Sverigesrike skall styras av en konung. Kungens rätt att avgöra regeringsärenden hade dock försvunnit tidigare och regeringen skulle inte längre ha stöd av kungen utan av riksdagen, men kungen var fortfarande aktiv vid regeringsbildningar och utsåg statsminister efter samtal med partierna. Dessutom hade kungen formellt högsta befälet över krigsmakten.

När de då främsta politiska partierna enades om formerna för en ny grundlag i skånska Torekov 1971 blev kompromissen att statschefen skulle vara en symbol utan egentlig politisk makt. Enligt grundlagen från 1975 ska dock kungen närvara då riksdagens samlas inför nytt riksmöte och förklara detsamma för öppnat. De tal han håller då är av politisk art. Vidare är han ordförande vid utrikesnämndens möten på slottet och även vid de särskilda konseljerna i samband med regeringsskiften.

Posten som statschef ger även innehavaren stor informell makt och Carl Gustav Bernadotte återfinns på listor över Sveriges främsta makthavare.

Rojalister hävdar ofta att kungen står ovanför politiken. Det är naivt att tro att kungafamiljen inte ägnar sig åt politik i stort och smått. De uttalar sig i olika frågor, som exempelvis utspelet nu om Nobelcenter. Det är ett av flera goda skäl till att införa republik. Ämbetet som statschef är en maktposition och en icke-vald statschef hör inte hemma i ett modernt samhälle.

Monarkin är en kvarleva från en fördemokratisk tid. Kungar och drottningar, prinsar och prinsessor borde förpassas från grundlagarna till sagorna och historieböckerna. Debatten som har blossat upp nu leder förhoppningsvis till att fler medborgare inser att monarkin inte är ett statsskick för Sverige i tiden.

Yasmine Larsson, ordförande för Republikanska föreningen, riksdagsledamot (S)