Sverige behöver en seriös debatt om EU

Liberalerna har valt såväl ämne som huvudmotståndare för sin resa genom valrörelsen. EU respektive SD. Om en debatt mellan de två uppstår så väntar två ytterlighetsalternativ. På ena sidan ett okritiskt upphöjande av en politisk och kapitalistisk makthybrid administrerad av teknokrater och lobbyister. På andra sidan hotet om att helt lämna EU.

Den progressiva tanken att förändra EU tycks befinna sig helt utanför den svenska debatten. Kan inte någon ta EU i örat och se till att rensa bort det från vad de flesta människor känner olust inför? Som till exempel bristande demokrati, överstatlighet, finansmakt och teknokratstyre. Nej det verkar inte så.

Liberalerna ser inte några problem med ett bank- och finansstyrt Europa hur många sociala tragedier det än skapar, hur mycket pessimism som än sprids, hur mycket förakt för etablissemanget det än medför och således, hur många autokratiska vindar det än drar upp.

SD kommer heller inte att resa några protester eftersom missnöjet med maktmissbruk för dem stannar vid överstatlighet medan ”överkapitalism” eller ”överpatriarkat” kan passera förbi som icke-frågor.

För liberaler liksom för högernationalister är människor först och främst poster i ett marknadsspel eller i statsbudgeten. Hela ryggraden i SD:s valrörelse är ju att göra invandrare till en utgiftspost.

En debatt mellan liberaler och högernationalister blir i stället till ett politiskt familjedrama och en fader-och-son-uppgörelse. Å ena sidan fadern, den liberala parlamentariska demokratin med sitt självklara förnuft, sin överlägsna rätt och med den historiskt västerländska traditionen av att få styra och vara förmer. Å andra sidan den bångstyrige högersonen förskjuten från hela den politiska maffian och med faderns oförsonliga bemötande: ”Hur kunde det gå så här, han växte ju upp i den bästa av alla världar. Vi som representerar jordens allra mest ädla värderingar.

Rättesnöret för en reformering av EU är respekt för människan som en social varelse, som en unik och skapande kraft i samhället. Men medborgarrespekt finns inte med på politikernas agenda.

Liberaler ser inget folk överhuvudtaget medan SD ser två folk, svenskar och invandrare! I Europa vimlar det av tillhörigheter, samhörigheter, kulturer och individer som både vill bli sedda och respekterade. I verkligheten handlar det om såväl gränser som tolerans och hjärta men för att åstadkomma detta krävs en radikal politisk reformering av EU med fokus på medborgaren och ett samhälle som inte genererar pessimism och missnöje.

I stället ska vi nu tvingas ta del av en debatt med konservativa politikers ältande om hur EU skapades i fredssyfte. Vi ska behöva skåda alla dessa allvarliga vuxna anleten från politiker och representanter från näringslivet som på autopilot varnar oss för EU-kritiska tongångar. Vi ska lyssna till prat om handelsavtal men inget om en kulturell och social gemenskap och inte minst ska vi behöva höra ett grabbigt och tjurigt missnöjesprotesterande och en dörr som slås igen till pojkrummet prytt med svenska vimplar.

Världen är inte sig lik, ett tu tre är SD Sveriges största parti, och Åkesson kan med rätta gör anspråk på statsministerposten. Var tredje svensk vill ha en ”stark ledare”.

Mer debatt om EU och hela den politiska omvandling som sker vore spännande och uppfriskande. Illusionen om att vi råder över oss själva som nation måste spräckas så fort som möjligt.  Hur ska vi européer kunna stå emot den senaste tidens hot mot frihet på internet, hur kan vi skydda oss mot medieleverantörers intrång i våra privatliv? Nationsöverskridande frågor som liksom miljöproblemen varken kan förbises eller enbart hanteras på hemmaplan.

Björklund och Åkesson, sluta ducka och sluta tjura.

Mats Sederholm, författare och krönikör