Stoppa ungdomsidrottens vansinniga elitsatsningar

Så har det alltså uppdagats igen. Den utslagning och destruktiva selektering som tillämpas inom ungdomsidrotten har inte upphört – den pågår tyvärr alltjämt!

Som förtroendevald politiker besöker jag med jämna mellanrum ishallar och fotbollsplaner i kommunen för en stunds underhållning av entusiastiska idrottsungdomar. Oftast ger detta massor glädje och inspiration, men inte alltid. Emellanåt blir det inte den positiva upplevelse jag önskat. Barn som bänkas i samband med toppningar av laget är tyvärr mer regel än undantag långt ned i åldrarna, det förekommer ibland rena utskällningar av barn för att de råkat missa en given målchans och ledare och föräldrar som skäller på de unga domarna förekommer allt för ofta. Och här pratar jag om lag bestående av barn i 8-12-årsåldern.

I höstas tog Stockholms Fotbollsförbund ett intressant initiativ för att komma tillrätta med dessa avarter. Från och med årets säsong så slopas alla tabeller i S:t Erikscupen upp till 13 år. Syftet är att minska hetsen, inte fokusera på resultat i unga år och behålla spelarna längre upp i åldrarna. Talanger ska få mogna fram, och jag tycker att det är ett välkommet beslut – men elitklubbarna protesterar.

För ett par år sedan var Hammarbys ungdomsfotboll på tapeten. Man missunnade då två 9-åringar som var bästa kompisar att spela i samma lag. Skälet var att den ena killen inte ansågs vara lika duktig som sin kamrat. Ungefär samtidigt handlade ett fall om Djurgårdens ungdomsishockey. SVT:s Uppdrag granskning gjorde då ett helt program om hur klubben plockade russinen ur kakan redan i 10-årsåldern. De barn som inte var tillräckligt bra fick helt enkelt flytta till andra klubbar om de ville fortsätta spela hockey. Detta är bara ett par trista exempel men de är långt ifrån unika.

Jag älskar idrott, har själv utövat olika sporter och vet vilket fantastiskt jobb som görs av alla ideellt arbetande ledare. Mitt eget idrottande har gett massor av glädje genom åren men jag blir bestört när jag ser ledare som totalt har missuppfattat sin roll och sitt uppdrag. Det många av dem håller på med bidrar ju bara till utslagning i allt för tidiga åldrar. Alla kan inte bli elitspelare, och det kan väl inte heller vara målet med verksamheten?

För mig som förtroendevald blir det hela mer och mer olustigt. Varför kan inte barn tillåtas utvecklas i sin egen takt? En del talanger blommar faktiskt inte ut förrän i 15-årsåldern. Ett mycket bra exempel på det är ju nationalhjälten Peter Forsberg. Han spelade fotboll ända upp i 17-årsåldern. Han tilläts hålla på med det han tyckte var roligt och specialiserade sig inte på ishockey innan dess. Det viktigaste uppdraget för ungdomsidrotten måste vara att ge så många barn som möjligt en meningsfull fritid och goda möjligheter till fysisk aktivitet. Att skapa ett livslångt intresse för motion och folkhälsa.

Landets kommuner bidrar årligen med över 5 miljarder kronor till ungdomsidrotten. Huvudsyftet med samhällets stöd till idrotten är att stödja föreningslivets sociala fostran. Idrotten har ett stort ansvar att lära de barn som deltar hur man fungerar i grupp, att få dem att kämpa tillsammans och hjälpas åt för att nå uppsatta mål, de får lära sig visa respekt för sina motståndare, domare, sina ledare och sina lagkamrater. De får helt enkelt lära sig demokratiska spelregler om idrotten fungerar som det är tänkt.

Jag tycker därför att det är hög tid för oss politiker att sluta blunda för de sociala konsekvenser som allt för tidig elitsatsning kan leda till. Vi behöver helt enkelt skaffa oss en egen strategi för vilka krav vi ska ställa på bidragssökande föreningar. För jag kan väl knappast vara den enda politikern i det här landet som reagerat på den selektering och utslagning som sker allt för ofta – allt för tidigt?

Conny Fogelström, oppositionsråd (S), Täby