Stoppa regeringen utan att fälla budgeten

Decemberöverenskommelsen föll och diskussioner förs om Alliansen redan nu bör satsa på att fälla regeringens budget. Partierna har lämnat fyra olika budgetmotioner, men förnyelsen av den ekonomiska politiken behöver fortsätta. Att utveckla en genomarbetad politik med skattesänkningar och en reformerad arbetsrätt för att klara integrationsutmaningen och med genomgripande åtgärder för att stärka Sveriges konkurrenskraft tar tid. Därför vore det olyckligt om regeringens budget fälls redan i höst.

Däremot kan man begränsa den utgiftsdrivande politik som nu förs fram – och det bör man. Sedan Anders Borg våren 2014 lanserade principen krona-för-krona, alltså inga ofinansierade reformer under 2015 och 2016, har prognosen för det finansiella sparandet 2016 minskat med 30 miljarder kronor, vilket motsvarar 0,7 procent av BNP.

Dessa siffror är optimistiska, eftersom regeringens budgetproposition bygger på en prognos som underskattar kostnaderna för asylmottagandet och överskattar intäkterna från de skattehöjningar som föreslås. I praktiken ligger prognosen långt under vad som krävs för att överskottsmålet ska nås.

Den plan som Alliansen lade fram innan valet om krona-för-krona-finansiering hade därför inte heller hållt i dagsläget. Man hade behövt göra ordentliga besparingar, eftersom sjukskrivningarna har ökat och asylmottagandet blivit större än förväntat.

Besparingar i den omfattningen är inte realistiskt att kräva av partier i opposition. Däremot kan man kräva att de skall hålla sitt främsta löfte: att motverka slöseri med skattebetalarnas pengar. Här finns en möjlighet.

Formerna för hur riksdagen behandlar budgetpropositionen ger nämligen allianspartierna möjlighet att motverka regeringens utgiftsexcesser och stärka statsfinanserna, utan att fälla vare sig budgeten eller regeringen. En statsbudget beslutas nämligen i två steg.

Först beslutar riksdagen om utgiftsramarna, alltså hur mycket pengar som maximalt får läggas på försvar, rättsväsende, infrastruktur etcetera under det kommande året – totalt 27 utgiftsområden. Om riksdagen skulle välja att ett annat rambudgetförslag i detta första steg, till exempel Moderaternas, skulle regeringens budget falla och Sverige skulle befinna i samma situation som för ett år sedan.

Men i det andra steget beslutas budgetens enskilda delar, det vill säga hur stora statsbudgetens omkring 500 anslag ska vara. De sammanlagda anslagen under ett utgiftsområde får inte vara större än ramarna för utgiftsområdet, men – här är nyckeln – det finns inget som hindrar att de är mindre än vad som beslutats.

Detta betyder att Allianspartierna har goda möjligheter att begränsa utgifterna och förstärka offentliga finanser utan att fälla budgeten i sin helhet. Det görs genom att i respektive riksdagsutskott tillsammans rösta för lägre anslag på ett antal områden där Allianspartierna är eniga.

Faktum är att Alliansen kan stoppa en tredjedel av regeringens reformer, utan att fälla budgeten. Det handlar om ineffektiva bostadssubventioner och arbetsmarknadsåtgärder (6 respektive 3 miljarder), a-kassehöjningen (1,3 miljarder), verkningslöst näringslivsfrämjande (500 miljoner) och den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen (300 miljoner). Därmed skulle besparingar på åtminstone 10 miljarder kronor vara möjliga, men de positiva effekterna för Sverige naturligtvis vara långt större.

Huruvida man lyckas stoppa dessa reformer i utskotten avgörs av Sverigedemokraternas agerande, men det är Allianspartiernas skyldighet att försöka.

Jesper Ahlgren, chefekonom Timbro