Snart kan elever slippa avslutningar i kyrkan

Upprördheten vet inga gränser när riksdagen inom kort ska rösta om den lagändring som gör religiösa inslag tillåtna i skolan. Att dessa inslag däremot blir frivilliga för eleverna verkar de flesta ha missat. Märkligt nog, då detta är den enda nyheten. Dessutom kan noteras att elever i religiösa friskolor redan har denna frihet enligt RF 2:2, så likhet inför lagen är en önskvärd reform.

Naturligtvis har den icke-konfessionella skolan - i den bästa av världar - inga religiösa inslag alls. Men nu lever vi inte i den bästa av världar, utan i en verklighet där kyrkan sedan länge tagit sig in i skolan i syfte att stoppa medlemsflykten genom att eleverna socialiseras in i en kyrkotradition. Kyrkan har publicerat en mängd litteratur som handlar om just detta, så syftet behöver vi inte tveka om.

Att prästernas böner och välsignelser är en realitet och en utbredd verklighet för landets elever sedan många år, vet vi genom de enkäter som Kyrkans tidning genomfört. Tyvärr verkar motsvarande undersökningar aldrig ha gjorts på Skolverkets eller Skolinspektionens initiativ.

Därför skulle det vara intressant att se hur Skolverket, Skolinspektionen och JO, tre remissinstanser som uttryckligen motsatt sig lagändringen (men utan att ha kommenterat frivilligheten), kommer att agera inför årets alla avslutningar med bön och välsignelse inom den tvingande närvaro som skolobligatoriet innebär?

Nu dröjer det till 2016 innan lagen börjar gälla, eller i praktiken fram till nästa års avslutningar. När nu myndigheterna varit så tydliga med vad de tycker om bön och välsignelse, kan man då hoppas på en tydlig och restriktiv hantering av anmälningar under tiden innan lagen träder i kraft? Nej, sannolikheten att detta sker är mycket liten. Tvärtom har myndigheterna på olika sätt legitimerat kyrkobesöken och med varm hand överlåtit till föräldrar och anhöriga att agera tillsynsmyndighet för alla övertramp från prästernas sida.

Är det kanske dags att torka krokodiltårarna, bejaka lagförslaget och inse att de religiösa inslagen är en realitet sedan länge? Då är det också dags att inse att just frivilligheten kanske är det som faktiskt kan lösa hela problemet – även om tillvägagångssättet kan förefalla både bakvänt och ologiskt?

Faktum är att en lagändring ändrar maktbalansen mellan skolan, eleven och kyrkan. När religiösa aktiviteter inte längre ska förekomma inom ramen för skolobligatoriets närvarotvång, förflyttas de per definition ut ur skolans ansvarsområde - till elevernas fritid. Eftersom skollagen inte reglerar elevernas fritid lider lagförslaget av en viss brist på logik, men det bör man kunna överse med då det handlar om en starkt konfliktfylld fråga som nu kan få en enkel lösning: Man röstar med fötterna. Många elever kommer helt legitimt och utan att behöva skolka, kunna utebli från kyrkan.

Skolans ansvar att genomföra sitt uppdrag kvarstår men måste nu förtydligas när delar av verksamheten inte längre kan delegeras till religiösa samfund. Skolan ska hålla avslutningar som alla elever kan (ska) delta i. Att det i förekommande fall blir två avslutningar, bör inte innebära något problem för någon annan än kyrkan.

Men innan vi ropar hej och bejakar den nya valfriheten och anpassningen till religionsfriheten i RF 2:2, är det viktigt att notera att elevernas valfrihet enbart gäller religiösa inslag utanför undervisningen. Skolverkets juridiska riktlinjer och Skolinspektionens beslut i fallet Vikingaskolan (41-2013:1410) visar att prästernas böner och välsignelse inom skolobligatoriet faktiskt anses helt okej så länge de benämns ”studiebesök”. Det rimliga vore alltså att lagförslaget utsträcktes till att även omfatta undervisningen.

Camilla Grepe, redaktör för det religionskritiska debattmagasinet Bright