tisdag28 mars

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Sök

Starta din prenumeration

Prenumerera

Demokrati

Släpp inte kulturpolitiken till Sverigedemokraterna

Om den kommande regeringen bygger sitt styre på sidouppgörelser med SD riskerar vi att få se nya inriktningar inom områden som, enligt politikerna, inte väger så tungt. Kulturområden är ett sådant område, men konsekvenserna riskerar att bli dramatiska.

Publicerad: 4 oktober 2018, 03:15

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Att ge efter för SD-krav på inskränkt konstnärlig frihet är, enligt debattören, ett hot mot demokratin.

Foto: Mostphotos


Ämnen i artikeln:

ModeraternaSDSverigedemokraternaKulturKulturpolitik

Valet är över men oklarheterna om vem som vunnit ligger kvar som en våt filt. Trots att det gått mer än tre veckor sedan valdagen låter partiledarna som om valrörelsen fortfarande pågår. Nu ligger initiativet hos Ulf Kristersson men vi kommer sannolikt få leva i ovisshet om vilka som kommer att bilda regering ytterligare en tid.

Även om ett antal skribenter i tidningar som DN och SVD flaggade för det hot som SD:s kulturpolitik innebär, lyste kulturområdet som helhet med sin frånvaro i valet. I partiledardebatterna fick vi höra välfärdens så kallade kärnområden diskuteras tillsammans med migrations-, trygghets- och säkerhetsfrågorna. I den definition av välfärdens kärna som media och politiker i allmänhet gör ingår enbart skola, vård och omsorg - kulturområdet innefattas inte.

SD är ett parti som vill se en tydlig styrning av såväl kulturens som medias och forskningens innehåll. Partiet och dess företrädare har upprepade gånger påtalat hur de vill att dessa områdens innehåll ska begränsas och kontrolleras. Exemplen är många: Liv Strömquists konst ska inte visas i Stockholms tunnelbana, Sveriges Radio-kanal P3 ska skrotas och forskaren Mattias Gardell ska stoppas. Jenny Lindahl och Sonja Schwarzenberger gör i kulturantologin Kulturpolitikens liv efter döden – åtta upplivningsförsök en förtjänstfull genomgång av SD:s kulturpolitik och en med-glimten-i-ögat-analys av vem som vinner kulturkampen mellan nationalisterna och de som försvarar en politik för en fri kultur. Skrattet fastnar i halsen.

I väntan på att förhandlingarna om regeringsbildningen förhoppningsvis ska leda till en lösning och Sverige ska slippa ett nyval, har S och M gjort upp om ordförandeposterna i riksdagens utskott. De två största partierna har sinsemellan, genom att singla slant, delat på posterna i finans-, utrikes-, försvars- och skatteutskottet. För de mindre partierna i respektive block har resten blivit över, däribland kulturutskottet. Det blir liberalernas Christer Nylander som tilldelas ordförandeposten, en kunnig och erfaren kulturpolitiker. Samtidigt säger uppdelningen mycket om hur lätt kulturposterna förhandlas bort. Minns bara hur S lät MP få kulturministerposten efter valet 2014, ett parti som då inte ens hade en formulerad kulturpolitik på det nationella planet.

En möjlig regeringsbildning är M och KD med SD som stödparti. Sannolikheten att SD skulle tilldelas några ministerposter är låg och de verkar inte ens själva aspirera på några sådana. Det räcker för dem att bli tilltalade för att de ska vara beredda att ge åtminstone M sitt stöd.

Riksdagens betydelse växer med det jämna valresultatet och svårigheterna att bilda en regering som har egen majoritet. Det kan sannolikt leda till att även kulturpolitiken kommer att ges mer plats i plenumdebatter och att beslut som fattas av riksdagen inte alltid kommer följa regeringens förslag. Men en regering har många andra möjligheter att styra landet. Regleringsbrev och förordningar fattas på regeringens ordinarie veckomöten och här är det lättare att göra ändringar.

Om en regering däremot byggt sitt styre på sidouppgörelser med SD kan nya inriktningar inom ett område som inte väger lika tungt som andra lätt bli dramatiska. Kulturområdet är ett sådant.

Att göra inskränkningar i konstens frihet genom att ge statliga kulturmyndigheter i uppdrag att ta bort stöd till experimentell konst samt premiera kulturskapare som lyfter fram etnosvensk kulturell identitet och kulturarv kommer inte bara göra kulturen så mycket fattigare. Det kommer också innebära ett hot mot demokratin.

Den fria kulturen ger oss möjligheter att vidga våra vyer, att öppna dörrar till det som tidigare varit okänt och förstå oss själva och andra på ett djupare plan. Det är genom den undersökande konsten och i de efterföljande samtalen om upplevelsen som bildningsresan påbörjas. Om den fria konsten plötsligen och brutalt begränsas står grundläggande demokratiska värden på spel. Låt inte det ske. Släpp inte in de nationalistiska extremisterna på kulturområdet.

Calle Nathanson, vd Folkets Hus och Parker

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev