SD:s EU-politik hotar vår säkerhet och tillväxt

I april 1953 höll dåvarande Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer ett anförande i New York. I anförandet bemötte han kritik som gick ut på att den nybildade Kol- och stålgemenskapen skapade ett litet och begränsat Europa. Adenauer konstaterade att ett antal europeiska länder var ockuperade av Sovjetunionen och avslutade med en oförvägen slutsats:

Självklart ser vi på dessa länder som kommande medlemsstater.

Mitt under det kalla kriget, i ett djupt splittrat och delat Europa, såg Konrad Adenauer potentialen i Europasamarbetet - och hans vision blev verklighet. I dag lever vi i ett europeiskt samarbete som nära nog femfaldigats sedan hans dagar. Enbart sedan Sverige blev EU-medlem 1995 har över hundra miljoner människor, som tidigare levde i kommunistländer, integrerats i den union som består av demokratier.

Att lyfta fram EU:s betydelse för försoning och samarbete borde vara en given uppgift för varje europeisk politiker. Tyvärr är det inte så i dag. I spåren av återupplivad protektionism och nationalism har i stället kombinationen av främlingsrädsla och EU-fientlighet satts i system.

Med all önskvärd tydlighet illustreras detta i en DI-intervju (18/6, 2018) med Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson. ”Sverige betalar ofantligt mycket pengar och får ofantligt lite tillbaka”, hävdar han och meddelar därefter att hans parti kräver en folkomröstning om Sveriges EU-medlemskap redan under nästa mandatperiod.

Med sitt resonemang blottlägger Åkesson ett mönster som går igen i den europeiska populismens djupt oärliga sätt att förhålla sig till EU. Genom spridande av myter och alternativa fakta svartmålas det europeiska samarbetet. Utan att presentera något trovärdigt alternativ förringas den Europeiska Unionens relevans. Tydliga fakta vad gäller samarbetets betydelse för företagande och tillväxt tystas ner eller ignoreras helt.

Det är inte en tillfällighet att entreprenörer och företagare finns bland de väljargrupper som är mest positiva till EU-samarbetet. Den inre marknaden omfattar 500 miljoner människor och via gemensamma spelregler underlättas företagande och frihandel. Resultatet är enastående. Vid den inre marknadens tillkomst 1993 uppgick handeln mellan EU:s medlemmar till drygt nio procent av ländernas samlade BNP; i samband med Europaparlamentsvalet 2014 var motsvarande siffra 21 procent. Samtidigt fördubblades handeln med övriga världen, från sex till tolv procent.

Vad detta betyder för arbete och välfärd förstår var och en.

Jimmie Åkesson ”hoppas” att Sverige ska vara kvar i den inre marknaden efter den sorti han arbetar för, samtidigt har han tidigare gjort klart att Sverigedemokraterna vill se ett svenskt utträde ur handelsunionen. Hur Sverige på egen hand ska kunna träffa mer fördelaktiga handelsavtal än hela det samlade Europa har Åkesson inte redovisat, inte heller hur EU ska förmås säga ja till fortsatt svenskt tillträde till den inre marknaden om vårt land lämnar unionen.

Verklighetsfrånvända och ihåliga uppfattningar om Europasamarbetet har under lång tid präglat debatten i Storbritannien. Trots att ledande Brexitförespråkare under folkomröstningskampanjen 2016 slog fast att Storbritannien aldrig skulle lämna den inre marknaden, har den brittiska regeringen sedan länge insett att det är just vad som kommer att ske. De ekonomiska konsekvenserna blir därmed omfattande.

Olika ekonomer ger olika siffror, men att det brittiska EU-utträdet allvarligt påverkar den ekonomiska utvecklingen är oomtvistat. Tankesmedjan Cambridge Econometrics uppskattar i en utredning, beställd av Londons borgmästare, att Storbritannien förlorar 500 000 jobb och över 50 miljarder pund fram till år 2030. Med andra ord: kontrasten mot de utställda löftena från folkomröstningskampanjens högljudda Brexitanhängare kan inte vara större. Av den omtalade utfästelsen att lägga hela medlemsavgiften till EU på det brittiska sjukvårdssystemet återstår inte ett vitten.

Just medlemsavgifterna tycks ur EU-fientlighetens perspektiv tillhöra det mest förhatliga med Europasamarbete. Samtidigt har den ”överstatliga politiska stormakt”, som Jimmie Åkesson talat om, en budget som inte ens omfattar en tjugondel av USA:s federala budget. Visst finns det politiska krafter i Europa som i dag verkar för svällande EU-kompetens och federalism. Men att förvandla Europasamarbetet till den skräckinjagande superstat som Sverigedemokraterna ser framför sig kommer med nuvarande beslutsstrukturer inte att vara möjligt.

I Sverige finns i dag en blocköverskridande enighet om att EU:s resurser inte ska svälla och att omprioriteringar måste ske inom ramen för kommande långtidsbudget. Detta är viktigt och ska välkomnas. Samtidigt måste subsidiaritetsprövningar av förslag och lagstiftning ständigt göras. Att politiska beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt är ur kristdemokratins perspektiv en bärande princip.

Av den anledningen har vi under det senaste året agerat för att stoppa den omfattande maktöverföring som den så kallade sociala pelaren skulle medföra. Frågor om socialpolitik, socialförsäkringar, arbetsmarknadsfrågor och familjepolitik är och ska vara nationell kompetens. Detta hindrar inte att överstatlighet är motiverad på andra områden. Kristdemokraterna arbetar till exempel för ökat europeiskt samarbete när det gäller flyktingfrågor, terrorbekämpning, klimatpolitik och effektivisering av den inre marknaden.

Det är ingen tvekan om att dagens problem i Europa, som så ofta genom historien, är omfattande och komplicerade. Men lika lite som ansvarslösa krav och enkla lösningar var svaret i efterkrigstidens Europa, är det svaret på vår tids utmaningar.

Sverigedemokraterna må skickligt ha exploaterat brister i det politiska beslutsfattandet och för det fått opinionsmässig uppskattning. Men till de väljare som på grund av en misslyckad integrationspolitik tänker lägga sin röst på Jimmie Åkessons parti måste uppmaningen ändå vara att överväga beslutet. Genom sin EU-fientlighet äventyrar Sverigedemokraterna landets säkerhet och tillväxt.

Lars Adaktusson, Europaparlamentariker (KD)