söndag2 april

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Sök

Starta din prenumeration

Prenumerera

Demokrati

Schyman: Löfvens feminist-regering håller inte

Löfvens statsråd är nu på plats. Men hans tal om en feministisk regering håller inte. En jämställdhetsminister som kan ha helheten, med ett eget departement och med en myndighet i samhället som ser till att nödvändiga och beslutade förändringar också genomförs, är ett minimum för en regering som gör anspråk på att kalla sig feministisk.

Publicerad: 4 oktober 2014, 12:46

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

JämlikhetJämställdhet

Statsminister Stefan Löfven har presenterat sin regering och han kallar den en feministisk regering. Det är svårt att veta vad det betyder. Är det att alla statsråd kallar sig för feminister? Är det att regeringen är jämställd, det vill säga har lika många kvinnor som män? Det råder uppenbarligen en begreppsförvirring här. Enligt mitt sätt att förstå orden kan knappast en regering vara feministisk. Däremot kan den utlova en feministisk politik som ska leda fram till att vi får ett jämställt samhälle, fritt från alla former av diskriminering.

Så vad säger då sammansättningen av regeringen och regeringsförklaringen om detta?

Med tanke på den extremt svaga parlamentariska position som regeringen har kan en förmoda att det blir tuffa förhandlingar åt alla håll. Med vänsterpartiet å ena sidan och med ett eller flera borgerliga partier å andra sidan.

De statsråd som kommer ha det svårast är de som är nya. De som inte har erfarenhet av rikspolitiken och spelet bakom kulisserna. De är i princip alla kvinnor. Männen, de S-märkta, har riksdagsgruppen med sig och/ eller är förankrade i verkställande utskottet. Där finns stöd när det börjar blåsa. Kvinnorna står betydligt svagare och det är bara att hoppas på att insikten om denna maktobalans finns med i beräkningarna. Annars kan det bli som när den borgerliga regeringen tillträdde - kvinnorna fick lämna och männen satt kvar när mediedrev kring tv-licenser och svart arbetskraft blåste på.

Tyvärr är det också tunt när det gäller jämställdhetsfrågorna. Konstruktionen med att jämställdhetsministern, Åsa Regner, samtidigt ska ha stora tunga områden som barn och äldre, gör att ambitionerna kokar ner till det gamla vanliga - alla verksamheter ska genomsyras av jämställdhet,  jämställdhetsministern ska samordna, alla ska ta ansvar och ingen gör det. Så har det sett ut länge nu och resultatet vet vi. Det står still!

Visst är det bra att vårdnadsbidraget ska avskaffas och visst är det bra att det äntligen ska bli kvotering i de börsnoterade styrelserna (om näringslivet självt inte gör det innan 2016) men frågan om moderniseringen av arbetsmarknaden och familjelivet/föräldraskapet lyser med sin frånvaro.

Att lönekartläggningar ska göras oftare är bra men det är inget motmedel när det gäller de stora strukturella löneskillnaderna mellan kvinnodominerat och mansdominerat. Och det är där det är avgörande. Skillnaden mellan vården och verkstaden, mellan ICA och IT, mellan socionomen och ekonomen, det är den skillnaden som resulterar i minus 3,6 miljoner kronor för en enskild kvinna under ett arbetsliv. Det är den skillnaden som sätter sig i alla socialförsäkringar och slutligen i pensionen. Det är den skillnaden, som också är en konsekvens av kvinnors större uttag av föräldraförsäkringen och därtill ofrivillig deltid, som i dag resulterar i att hundratusentals kvinnor kommer att gå ut med endast garantipension att leva på efter arbetslivets slut. Fattigpension hette det förut och det är just vad det är. Summan ligger under EU:s streck för fattigdom och gör att många kvinnor blir extremt beroende av antingen en man eller av samhällets ekonomiska stöd.

Hela komplexet med arbetsmarknad, lönebildning, föräldraskap och anhörigvårdande måste ses i ett sammanhang och det skulle vara en jämställdhetsministers uppgift. Då skulle det bli tydligt att det inte räcker med kravet på heltid utan att också arbetstiderna måste diskuteras. En generell förkortning av arbetstiden, det vill säga för både kvinnor och män, så att fler kan komma in i jobb och de som redan är där inte slits ut i förtid, är ett måste. Det vi ser i dag är att kvinnor ska vara på jobbet som om vi inte hade en familj och familjen ska fungera som om vi inte hade jobb. Resultatet är stressrelaterade sjukdomar och kvinnors sjukskrivningar rusar nu i höjden.

En jämställdhetsminister som kan ha helheten, med ett eget departement och med en myndighet i samhället som ser till att nödvändiga och beslutade förändringar också genomförs, vore ett minimum för en regering som gör anspråk på att kalla sig feministisk.

Gudrun Schyman, talesperson Feministiskt initiativ

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

JämlikhetJämställdhet

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev