”Särintressen och lobbyister styr frihandelsavtalet”

REPLIK. Nej, jag tvivlar egentligen inte på att näringsminister Mikael Damberg är en mycket stark vän av demokratin. Men genom sitt öppna okritiska vurmande för frihandelsavtalet TTIP och tvistlösningsmekanismen ISDS kan hans ansträngningar leda till en mycket stor hämsko på det nationella folkstyret, apropå den kritik mot min krönika som framförs av Magnus Nilsson, redaktör för Frihandelsboggen, i hans artikel ”Suhonens kritik mot TTIP är verklighetsfrånvänd”.

Det kan mycket väl visa sig att TTIP:s eventuella ISDS-delar får den effekten att folkviljan uttryckt i val hindras att göra sig gällande. Bara misstanken om att det finns en risk för detta borde få varje demokrat oavsett partifärg att stå på bromsen och kräva omförhandling. För att få kraft bakom orden är hotet att säga nej och stoppa avtalet det bästa. Inte minst kräver jag detta förhållningssätt av ett socialdemokratiskt statsråd och en socialdemokratisk regering.

Det Magnus Nilsson beskriver som verklighetsfrånvänd kritik av regeringen är en bild som delas av flera regeringar i Europa, hundratals NGO:er, folkrörelser och forskare. Som vanligt kommer även detta debattinlägg av Magnus Nilsson fyllt med svepande kritik som misstänkliggör och inte klargör grundfrågan: Är de risker TTIP och ISDS utsätter demokratin för värda att ta för de måttliga och löst påstådda ekonomiska vinsterna – på mycket lång sikt – eventuellt?

Att större delen av dokumentationen kring TTIP skulle vara offentlig är direkt felaktigt. Endast ett fåtal av EU-kommissionens konkreta förslag på förhandlingstext har offentliggjorts. Vad USA driver i förhandlingarna eller gemensamma överenskommelser är helt okänt. Folkrörelser blev inbjudna till förhandlingarna först efter att protesterna mot den bristande öppenheten eskalerat. Vid det laget hade EU-kommissionen redan hunnit med 119 enskilda möten med ekonomiska särintressen. När EU-kommissionen i januari 2014 höll en ”dialog med civilsamhället” var 75 procenten av deltagarna lobbyister från ekonomiska särintressen. Så ser öppenheten ut.

Förhandlingsmandatet ger överhuvud taget inte några sådana garantier. Mandatet gör gällande att det övergripande målet är att öka handel och investeringar mellan parterna, följt av oklart definierade skrivningar om att avtalet inte borde urholka arbetsrätt eller förhindra parterna att uppnå ”legitima” politiska mål för att skydda folkhälsa och så vidare. Vem avgör vad som är legitimt? Jo, antagligen jurister i privata domstolar.

Att TTIP inte skulle medge en stämning som den av Phillip Morris stämmer inte. 120 akademiker, däribland ett flertal av Europas främsta forskare på internationell rätt, menar i ett konsultationssvar till EU-kommissionen att kommissionens förslag på ISDS i TTIP inte säkerhetsställer parternas rätt att reglera. Angående kommissionens förslag för att undvika fall som det med Phillip Morris mot Australien skriver man; ”Det är osannolikt att förslaget kommer ha någon som helst effekt”. Det är förstås precis så näringslivet vill ha det. Nilsson, vars blogg sponsras och marknadsförs av Svenskt Näringsliv, har således inget emot att hävda att kommissionens nya förslag är vattentätt; trots att Europas främsta experter pekar på raka motsatsen.

Att få Frihandelsbloggen som drabanter kanske inte är de vassaste försvar ett socialdemokratiskt statsråd som försvarar ISDS kan få i dessa dagar. Men snart kanske nästan det enda?

Daniel Suhonen