S och MP står inför sanningens minut

DÖ har fallit men en rad utmaningar behöver hanteras via stabila regeringsunderlag. Att regeringen och de borgerliga partierna på fredagen förmådde samla sig till överläggningar om flyktingpolitiken antyder ändå att de inte uteslutit möjligheten att finna något slags formel som gör att landet kan styras.

Partiledningar balanserar mål på tre arenor: vilka parlamentariska samarbeten gynnar partiet, hur ställer sig partiets medlemmar samt hur reagerar väljarna?

De borgerliga partiernas agerande har länge präglats av det övergripande beslutet att underordna sig Alliansen. Med nödvändighet innebar det att varje enskilt partis ideologiska budskap har fått tonas ned till förmån för kollektivet.

Så länge blocket levererade regeringsmakt fungerade upplägget. Efter den svidande valförlusten i fjol är det naturligt att frustrationen internt är stor över att just deras partis politik fått stå tillbaka.

Kraften i profileringskraven framgick nästan övertydligt på KD:s riksting. För enskilda partier kan profilering vara rationell – men det går sannolikt ut över den kollektiva rationaliteten att slå mot S eftersom profileringen riskerar att vändas även mot Allianssyskon.

Eftersom SD ensamt vunnit väljare är det inte så märkligt att partiledningar ser med oro på hur flyktingfrågan ska hanteras, den enda fråga där SD är riktigt profilerad. Samtidigt lägger opinionsmätningarna förmodligen en död hand över eventuella funderingar om att våga sig på att driva fram ett extra val.

I regeringsfrågan står S och MP inför sanningens minut. DÖ gav ett visst skydd som nu är borta. Så länge S och MP står fast vid det övergripande beslutet att försöka sitta kvar som regering ökar därför trycket att erbjuda de borgerliga partierna något slags kompromisser.

Socialdemokraterna har historiskt varit ett parti med såväl generösare som striktare flyktingpolitiska inslag. Att Löfven successivt betonat ordning och reda, yttre EU-gränsskydd och liknande strikta aspekter tyder på att partiledningen åter vill placera sig mellan generositet och striktare hållning.

Möjligen är MP:s markörer att allt nu är möjligt att förhandla om mer förvånande, men partiet har under hela regeringstiden agerat med väldigt få ultimatum. Uppenbart värderar partiledningen den parlamentariska arenan högt, vilket faktiskt talar för en viss kompromissvilja även vad gäller flyktingfrågan.

Allianspartierna har att ideologiskt och strategiskt överväga om huvudfienden består av det nationella, antiliberala SD eller den socialliberalt socialdemokratiska variant som utgör kärnan i det rödgröna blocket.

För liberala C och FP är förmodligen valet lättast. Markörerna från M och KD mot SD är möjligen svagare men ändå relativt distinkta. Så länge avståndet till SD kvarstår ökar möjligheterna att även de borgerliga partierna kompromissar trots frustrationen kring såväl den egna profileringen inom Alliansen och kring farhågorna att SD vinner väljare.

På kort sikt är förmodligen tillfälliga uppehållstillstånd, volymfrågor och kommuntvång svårast att lösa.

Löfven avvisar tillfälliga uppehållstillstånd inte med normativa moraliska argument utan med att de är sämre ur praktisk integrationssynpunkt. Något slags extra integrationsåtgärder kunde göra det möjligt för S att ge med sig. Volymfrågan är känslig.

Samtidigt har historiskt sett olika regelförändringar ibland skett bakom vilka i praktiken döljt sig volymtänkande. Om KD kan förmås till liknande lösningar nu kanske förhandlingsknutar kan lösas upp. Vad gäller kommuntvånget lär något slags ekonomiska incitament behövas för att Kinberg-Batraska ge med sig.

Viljan att låta profilering blomma ut; internt tryck och gryende ideologisk omprövning talar emot kompromiss om flyktingpolitiken. Risker med extra val, övergripande beslut på den parlamentariska arenan samt klyftan mellan flertalet borgerliga partier och SD talar för en kompromiss.

Att partierna klarade fredagens förhandling utan sammanbrott pekar också i den riktningen.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet