Regionreformen lanseras med falsk marknadsföring

Arbetet med att inrätta nya storlän pågår för fullt, trots att inget beslut är fattat. Att frågan inte är diskuterad i en valrörelse eller förankrad bland de som berörs verkar man strunta i. Beslutet är tänkt att tas i slutet av nästa år för att tre nya län ska kunna bli verklighet från 2019.

Indelningskommitténs slutsats var bestämd redan när utredningen tillsattes. Man skulle dela in landet, rita karta, men inte föreslå någon regionalisering av makt och resurser.

Ändå försöker man hävda att det handlar just om detta. Inte minst SKL:s ledning, med ordföranden Lena Micko i spetsen, för mot bättre vetande ut detta budskap i olika inlägg runt om i landet. ”Regionreformen är nödvändig”, alltså indelning i sex storregioner, påstår man utan saklig grund.

Självfallet bör vi arbeta för slagkraftiga regioner, men det innebär inte att landet behöver delas in i jätteregioner. Att inrätta en region som omfattar halva landet framstår som särskilt absurt. Avstånden skulle inte bara bli enorma geografiskt utan också demokratiskt. Ändå påstås det att det handlar om en demokratisering och decentralisering. Om något nyspråk och falsk marknadsföring. I verkligheten skulle storregionerna innebära en omfattande centralisering. Stort är inte alltid bäst.

I verkligheten finns inte något samband mellan stora regioner, utveckling och goda resultat. Förespråkarna kan i varje fall inte påvisa något sådant samband. Var och en som ser sig om i Europa kan också konstatera att det finns såväl stora som mindre regioner som är framgångsrika – eller mindre framgångsrika. Det är andra förutsättningar än storleken som är avgörande.

Större delen av sjukvården är närvård som ska finnas nära medborgarna. Med storregioner flyttas besluten längre från de som berörs. Ingen region klarar däremot att på egen hand hantera den högspecialiserade vården, inte heller en storregion. På detta område kommer det att krävas samarbete och samordning inte bara på nationell nivå utan även på nordisk nivå.

Storregioner löser inte hälso- och sjukvårdens framtida utmaningar. Tvärtom skulle makten över den nära vården flyttas längre bort.

En verklig regionreform – som jag är stark anhängare av – handlar om att föra ned, decentralisera, makt och resurser från staten till regionerna. Inte minst är det hög tid att förändra skattesystemet så att skogslänen får behålla en rättmätig del av de stora värden man levererar i form av naturresurser; vattenkraft, skog och malm.

Regionerna skulle på så sätt bli mer slagkraftiga utan påtvingade sammanslagningar. Förslag i denna riktning lyser dock med sin frånvaro i Indelningskommitténs betänkande.

Att min region Jämtland Härjedalen, till ytan dubbelt så stor som Västra Götaland, skulle gynnas av att bli en perifer del av ett ”Norrlands län”, nästan lika stort som Storbritannien, är närmst obegripligt. I en jätteregion som denna skulle Jämtland Härjedalen få ungefär 13 procent av invånarantalet och därmed motsvarande inflytande.

Ingen har visat att denna inlandsdel av en jätteregion som omfattar halva landet – och sannolikt styrd från kusten – skulle få genomslag för sina intressen. Överhuvudtaget saknas allsidiga konsekvensanalyser.

”Vi bedömer som helhet att det finns en acceptans i de berörda länen för en indelningsändring 2019”, skriver Indelningskommittén. Föga tyder på att så är fallet, i varje fall om man frågar de berörda medborgarna.

Regeringen och storregionförespråkarna i olika partier tänker uppenbarligen ändå driva igenom storregionerna med ett enkelt riksdagsbeslut. Ett i praktiken oåterkalleligt beslut. De som berörs i regionerna ska ställas inför fullbordat faktum. Folkviljan väger uppenbarligen lätt. Ett demokratiskt haveri hotar om man inte tar sitt förnuft till fånga.

Håkan Larsson, kretsordförande Centerpartiet, Krokom, styrelseledamot i Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV)