”Piratpartiet var som en trafikolycka i slow motion”

Siffrorna säger allt: I EU-valet 2009 fick Piratpartiet (PP) 7,13 procent av rösterna och två platser i Europaparlamentet. I riksdagsvalet 2010 blev resultatet 0,65 procent. I EU-valet 2014 fick man 2,23 procent och förlorade båda sina ledamöter. Nu i riksdagsvalet 2014 blev resultatet rekordlåga 0,43 procent.

Piratpartiets blinda fläck är att det aldrig velat inse att det 2009 gled in i Europaparlamentet på en räkmacka. FRA-stridens efterdyningar var kännbara. Pirate Bay-målet hade fått oerhörd uppmärksamhet. Och PP var medias gunstlingar, som EU-valets uppstickare och underdogs. För att försvara en sådan position räcker det inte att tycka rätt, att göra rätt och att få rätt. Det handlar om mediedramaturgi, om spinn och om ett asymmetriskt informationskrig. Vilket Piratpartiet inte tycks förstå.

Vi var många som ville att PP skulle bli modigare, roligare och mer spännande. Men det var inte vägen partiet valde. Istället blev man bedövande konventionella och förutsägbara. Ändå fanns alla förutsättningar för en naturlig breddning av partiets åsikter. I botten ligger en mycket sympatisk frihetlig humanism. Men istället för att bygga på denna grund ägnade man sig åt breddning genom att rätt oförutsägbart tycka saker till höger och vänster.

Utifrån sina kärnvärden hade piraterna kunnat bygga en hård och relevant EU-kritik – fokuserad på transparens, demokratifrågor och decentralisering. Men man klarade inte att dra åt samma håll. Piratpartiet hade – utifrån sina grundvärden – kunnat bli ett parti för samhällets rebeller, outsiders och oliktänkande. Piratpartiet hade bokstavligen talat kunnat vara sex, drugs and rock’n’roll. Piratpartiet hade kunnat skaka om svensk politik. Men man valde att avstå.

Det var i EU-valet 2014 som allt slutligen gick över styr. En liten grupp som saknade politisk och organisatorisk erfarenhet planerade fram en trevande valrörelse. Man saknade vilja att söka och ta emot råd från folk med erfarenhet från politiska kampanjer och valrörelser. Ledningen isolerade sig. Då menar jag att den gjorde sig oanträffbar. Inte ens partiets ledamöter i Europaparlamentet kunde räkna med att få kontakt med partiledaren.

Till sist tog några av toppkandidaterna in sakkunnig hjälp utifrån. Detta kritiserades offentligt av partiledaren, som dock inte hade något att komma med i sak. (Vilket å andra sidan knappast var mer uppseendeväckande än att partiledaren under brinnande valrörelse gick ut och kritiserade partiets egen profil i fildelningsfrågan.)

Jag måste erkänna att jag (som en av partiets medarbetare i Europaparlamentet) blev rätt ställd när jag upptäckte att det varken fanns någon samordning, någon fungerande kampanjledning i ett gemensamt ”war room” eller några planerade uppgifter för mig i EU-valrörelsen. Allt som återstod var att improvisera.

Detta var som att titta på en trafikolycka i slow motion – och inse att man själv sitter i en av bilarna.

Slutligen, Piratpartiets avgående ordförande Anna Troberg säger att hon lämnar på grund av homofobi inom partiet. Vilket är märkligt, eftersom HBTQ-frågorna är helt okontroversiella i PP. I Europaparlamentet röstade (PP) enligt RFSL till 100 procent HBTQ-vänligt. Däremot har Troberg fått en hel del kritik för att hon har försökt lyfta dessa frågor till profilfrågor för partiet. Vilket är en tveksam strategi för ett parti som inte ens lyckas mobilisera sina egna tidigare väljare.

Det är som det är. Men jag tror inte att Piratpartiet är utslaget. Om de kammar till sig, då har de en mycket viktig tillgång att ta vara på: Gratis, distribuerade valsedlar i EU-valen 2019 och 2024.

Henrik Alexandersson, medarbetare hos ledamot Christian Engström (PP) i Europaparlamentet 2009-2014, nu frilansskribent och frihetlig bloggare