Pensionsfrågan måste upp på dagordningen!

Pensionerna berör alla. Förr eller senare är vi där, unga som gamla. Men den offentliga debatt som senaste året förts om pensionerna har inte gett eko i riksdagen eller bland partierna.  

Pensionsfrågan har skjutits undan till pensionsgruppen, som funnits i olika skepnader sedan 1991 då den startades för att arbeta fram ett förslag till nytt pensionssystem. För att göra en verkligt lång historia kort avslutade den första pensionsgruppen sitt arbete 2006 och bestod av Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Efter valet 2014 fick även Miljöpartiet plats i gruppen.

Pensionsgruppen sprider verkligen inte information omkring sig. Eftersom det inte går att hitta något på nätet om gruppens arbete, aktuella diskussioner, planer och beslut skrev jag i våras till pensionsgruppen via Socialdepartementet och bad om information.  Av svaret, som så småningom kom, framgick att gruppen inte anses ha någon formell status utan är en informell arbetsgrupp under regeringen. Därmed gäller inte heller öppenhet.

Jag och många med mig undrar: Hur kan regeringens pensionsgrupp kallas informell när den, med undantag av vissa kosmetiska förändringar under årens lopp, har verkat ända sedan 1991, passerat sex riksdagsval, hängt med sju regeringar och överlevt tre politiska majoritetsskiften?

Pensionsgruppen har ju genom sin blotta existens under årtionden och olika regeringar på egen hand bevisat att den institutionaliserats och blivit formell. Men det är naturligtvis bekvämt för de inblandade att gruppen anses vara informell. Då slipper man insyn och offentlighetsprincipen. Och om dessutom bara de partier som är överens om pensionssystemets förträfflighet får vara med så slipper man att konfrontera andra idéer och åsikter. Men särskilt demokratiskt är det inte.

Pensionsgruppen beskrevs i svaret från Socialdepartementet mer som en förhandlingsgrupp som gör uppgörelser, liknande de om försvaret eller migrationen, även om den arbetar mer långsiktigt.  I en förhandlingsgrupp behöver ju inte alla partier vara med; det räcker att en riksdagsmajoritet är representerad. Men uppgörelser i slutna förhandlingsrum mellan partier som i de angivna exemplen har ju inte lett till att partierna slutat diskutera och hantera frågorna utåtriktat i parlament eller i media.  Med pensionsöverenskommelsen är det tvärtom. Här gäller slutna rum utan insyn. Man tiger.  Pensionsfrågan ägs av pensionsgruppen, ingen annan.

Tänk om en motsvarande, viktig kommunal fråga skuffades undan och hanterades på det här sättet genom årtionden och majoritetsskiften i en sluten, påstått informell grupp?  Det skulle inte vara möjligt inom lokalpolitiken. Folk skulle bli rasande.

Jag har förgäves letat efter något sätt att överklaga hos någon instans, typ Justitieombudsmannen eller Justitiekanslern eller åtminstone få utrett hur länge en arbetsgrupp som denna kan fortsätta att betraktas som informell och därmed undvika offentlighetsprincip och insyn. Tio år? Tjugo? Två, fem eller sju riksdagsval? Hur många majoritetsskiften? Det är en intressant fråga men för en enskild medborgare är alla dörrar stängda för en sådan granskning. Bara riksdagen kan granska regeringens arbetsgrupp. Pensionsfrågan anses tydligen för svår för väljarna att förstå sig på, än mindre att rösta om.

I mitten av 1900-talet gick det bra att genomföra en folkomröstning i pensionsfrågan, det som blev ATP-valet år 1957. Jag tror inte folk blivit dummare sedan dess. Men ett antal partier kanske har blivit det.

Brit Rundberg, Tantpatrullen