Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Demokrati

Ordet islamofobi används som sköld mot kritik

Enda möjligheten att komma till rätta med missförstånd, felaktigheter, stereotypt tänkande, tveksamheter, oro, rädsla och annat som har att göra med islamiska idéer, är att det debatteras offentligt, skriver Aje Carlbom i en slutreplik i diskussionen om islamofobi.

Publicerad: 5 februari 2015, 09:29

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Islamiska idéer i dag är en angelägenhet för alla medborgare och inte bara för muslimer.

Foto: Wikipedia


Ämnen i artikeln:

ExtremismReligion

REPLIK. Gemensamt för texterna som kommenterat min perspektivartikel ”Muslimska ledare måste bekämpa terrorism” i Dagens Samhälle 13/1 är att författarna använder ordet islamofobi i sin argumentation. Mustafa Al-Sayed Issa är i sin artikel ”Vi måste tala om västs kolonialism” (DS 14/1) mest rättfram som i postkolonial anda kallar mig för islamofob. Yasri Kahn och Sara Younes hänvisar i artikeln ”Så ökar muslimers motståndskraft mot extremism” (DS 22/1) till den ursprungliga och globalt mest spridda förståelsen av ordet, formulerad av tankesmedjan The Runnymede Trust i slutet av 1990-talet.

Runnymede skapade redan från början språklig förvirring kring termen genom att konstruera en definition som fungerade ”patologiserande”. Kritiska idéer om islam, grundade i normala känslor som ”avsky”, sågs som synonymt med att lida av ”fobier” kring religionen. Tankesmedjan ansåg att kritiska idéer om islam ska ”botas” i stället för att debatteras under demokratiska former. Synsättet omöjliggör olika uppfattningar om religionen eftersom den ena parten avfärdas som ”psykiskt störd” redan innan debatten har börjat.

I Sverige är det en officiell ”sanning” att islamofobi är ett växande problem. Termen har dock varit föremål för het debatt bland forskare sedan den lanserades. Ingen har ännu lyckats formulera en övertygande definition som gör det möjligt att särskilja islamofobi från sådant som inte är det. Vad vi vet är att det är en ideologisk term som används för att misskreditera dem som på något sätt uttrycker negativa värderingar om islam. Ordet är tidstypiskt och hålls vid liv av dem som är inblandade i identitetspolitiska strider där kollektivet ”muslimer” ställs mot andra föreställda kollektiv.

För att komma undan den här tankemässiga oredan är det, som Devin Rexvid säger i en artikel i SvD 27/1, viktigt att skilja ”islamkritik” från ”muslimhat”. Kritik av islamiska idéer är inget bekymmer ”men att hata och fysiskt angripa muslimer är”, som han säger, ”ett allvarligt problem”. I en demokrati får man avsky idéer, men inte hota människor. Satir, ifrågasättanden, forskning, reformering eller kritik av islam är inte samma sak som hat av muslimska personer. Skillnaden är viktig att ha i åtanke om man vill undvika att gå islamisternas politiska ärenden. För dem fungerar ordet islamofobi som en skyddande sköld mot kritik som riktas mot deras misogyna och trångsynta lära.

Den här synen på islamofobi kan uppfattas som kontroversiell i en så konformistisk offentlighet som den svenska. Men det är svårt att avvisa det faktum att islamiska idéer i dag är en angelägenhet för alla medborgare och inte bara för muslimer. De senaste decennierna har muslimer och islamister fört ut religionen på den globala ideologiska marknaden.

Vem som helst kan klicka sig fram på internet till olika hemsidor där idéerna är tillgängliga för alla. Bibliotek, tidskrifter och nyhetsmedier är fulla av kunskap om islam som är allmän egendom i samband med att den gjorts offentlig. Våld i islams namn har gjort många fundersamma kring vad det är för religion. I ett sådant sammanhang är det demokratiskt rimligt att det växer fram såväl positiva som negativa värderingar kring islam.

Alternativet är att vi betraktar islam som troende muslimers privata angelägenhet. I identitetspolitisk anda accepterar vi att endast muslimer i kraft av sin identitet har moralisk rätt att formulera kritik av islam. Principen ska alltså vara att bara troende själva – muslimer, kristna, socialdemokrater, sverigedemokrater och så vidare – ska ha rätt att kritisera sin egen lära.

En sådan princip skulle dock få märkliga konsekvenser. Det skulle innebära att vi inte längre anser oss leva i ett gemensamt samhälle där kritisk debatt mellan alla engagerade medborgare har ett värde. Det strider mot principen för likabehandling många lyfter fram som föredömlig.

Enda möjligheten att komma till rätta med missförstånd, felaktigheter, stereotypt tänkande, tveksamheter, oro, rädsla och annat som har att göra med islamiska idéer, är att det debatteras offentligt. Tror man inte att argument och språk är verktygen som ska användas är det allvarligt. Då har man förlorat tron på demokratin. Fysiskt våld, verbala hot, misstänkliggöranden, förstörelse av egendom, anonyma hatbrev, twitterdrev, utstötning, mobbning av oliktänkande och så vidare hör inte hemma i ett samhälle som vill kalla sig demokratiskt.f

Aje Carlbom, docent i socialantropologi, Malmö Högskola

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

ExtremismReligion

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News