Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Demokrati

Nynazisters judehat hade inte bortförklarats

Hade det varit stöveltrampande och nynazistiska högerextremister som förföljde Malmös judar hade det blivit totalmobilisering av samhället. Men nu dånar inga solidaritetskörer. Varför får trakasserierna fortsätta utan att myndigheterna sätter ned foten?

Publicerad: 27 januari 2015, 09:47

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Varför sätter samhället inte ner foten mot förföljelsen av Malmös judar? (Malmös synagoga på bilden)

Foto: By Jorchr or CC-BY-SA-3.0 via Wikimedia Commons


Ämnen i artikeln:

ExtremismMalmöReligion

Han flyttade från USA till Malmö för ungefär tio år sedan. De senaste åren har han inte kunnat promenera på stadens gator likt andra invånare utan måste åka bil. Detta för att undvika spottloskorna, vinande tomflaskor, hånflabb och förnedrande ordkaskader av inskränkt hat.

Shneur Kesselman är nämligen jude, rabbi i Malmö för den allt mindre församlingen som nu är under tusen personer, och bespottad för att han har mage att exponera sig med symboler och attribut i skydd av vår självklara religionsfrihet.

Än mer frustrerande är det att av de 137 anmälda antisemitiska hatbrott i Skåne och Malmö under 2013 och 2014 har inte ett enda lett till åtal. Det har handlat om allt från inristade hakors och vrål om ”jävla judesvin” och ”Auschwitz, nästa!” till äggkastning, krossade fönster på synagogan och omkullvälta judiska gravstenar.

Rädslans blöta filt breder ut sig medan stadens politiska ledning dövar sitt dåliga samvete över att inte kunna skydda delar av sina invånare, genom att mobilisera mängder av solidaritetsseminarier, samarbetsgrupper och trycka broschyrer.

Nyligen presenterade tv-programmet Uppdrag granskning just sin granskning av antisemitismens utbredning i Malmö. Programmet bar titeln: ”Judehatet i Malmö”. Det är en skämmig titel för staden. Och helt korrekt.

När två tv-reportrar gick runt i bland annat Rosengård och Lindängen med den judiska kippan på huvudet och Davidsstjärnan runt halsen jagades de mer eller mindre bort. En judisk lärare i området berättar i programmet hur han av tolvåriga slynglar kallas för ”judesvin” ute i korridoren innan lektionen börjar. Något stöd? Icke! Skolledningen och rektorn låtsas som det regnar. För känsligt att rota i, liksom.

Så vem kan ostraffat och närmast öppet idka religionsförföljelse på Malmös trottoarer och torg väl medvetna om att det är riskfritt och därför bara att fortsätta? Ja, i programmet såg vi de unga i sina luvor där vid höghustorgen som med förvirrad och bitter argumentation menade att det är Malmös judar som är skuld till Mellanösternkonflikten. Alltså är de lovliga villebråd om de vågar sig till de här stadsdelarna som nästan blivit som självstyrande enklaver. Bränslet till detta hat får de genom sociala medier, paraboltallrikarna och en vuxengeneration som vägrar leda eller tar ansvar.

Att en svensk jude, född och boende i Malmö, ska ha något som helt ansvar för vad som händer i Mellanöstern eller Israel han/hon aldrig satt foten i är fullständigt befängt! Något som Ilmar Reepalu som bekant trasslade in sig i.

Det finns tack och lov fantastiska solidaritetsyttringar med våra utsatta och förföljda judiska grannar från övriga Malmöbor. Som de återkommande kippa-vandringarna från synagogan till Möllevångstorget, exempelvis. Som lockar breda folklager av alla trosriktningar. Det känns hoppfullt i bedrövelsen och frustrationen. Folkpartiet i Malmö vill för övrigt att rabbin Shneur Kesselman bjuds in till nästa kommunfullmäktigemöte.

Så varför får trakasserierna fortsätta utan att myndigheterna egentligen sätter ner foten och resolut markerar att det här inte är värdigt en stad som Malmö? Ja, hade det varit stöveltrampande och nynazistiska högerextremister som förföljde Malmös judar hade det blivit totalmobilisering av samhället och polisförstärkning från granndistrikten. Medan solidaritetstalkörerna hade dånat från vänsterbarrikaderna. Men inte nu.

Eftersom trakasserierna kommer från något som vanemässigt definieras som en ”utsatt” grupp står samhället handlingsförlamat eftersom man får en sådan beröringsskräck. Ur förövarsynpunkt är just epitetet ”utsatt” ett perfekt alibi. Ja, nästan som man inte är ansvarig för sina handlingar. Och så klart bekvämt att ta till i samhällstillvända strukturella normdebatter utan början eller slut.

Men ”utsatthet” fråntar så klart ingen människa ansvar för sina handlingar och ger henne inte någon som helst rätt att smäda, skrämma eller kränka sina medmänniskor. Att mosa inskränkthetens fula tryne är en angelägenhet och en plikt för varje sann Malmöbo som vill ha sin stad öppen, välkomnande och tolerant. Det handlar inte bara om att stå upp mot antisemitism. Nästa program från Uppdrag granskning kommer att handla om islamofobi. Ta det på lika stort allvar som det vi just sett om judehatet i Malmö.

För Malmö kan bättre.

Jan-Olof Bengtsson, fri skribent och fd ledarskribent och EU-korrespondent för Kvällsposten

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

ExtremismMalmöReligion

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News