Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

onsdag12.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Demokrati

”Ny politisk praxis skadar Sverige”

Misstroendeförklaring eller hot om sådan har den senaste mandatperioden, sedan 2015, snart använts lika ofta som hela tidsperioden dessförinnan sedan möjligheten infördes 1968-1969. Det utvecklas nu en ny politisk praxis. I bästa fall är det början på slutet för blockpolitiken. I värsta fall får vi allt tätare regeringskriser och ökad politisk instabilitet.

Publicerad: 4 september 2017, 03:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Okynnesanvändandet av misstroendeförklaringar skapar en praxis med återkommande regeringskriser, vilket skadar svensk demokrati.

Foto: Ingemar Edfalk, Tina Axelsson, Johan Bergmark


Ämnen i artikeln:

RiksdagenAlliansenRiksdagen

Regeringen upplever nu en förtroendekris gentemot de folkvalda i Sveriges riksdag. Nyligen avgick två ministrar efter hot om misstroendeförklaring i samband med Transportstyrelsens IT-skandal. Hotet kvarstår mot försvarsministern. Oppositionen har dessutom skramlat om att använda det i tre olika skattefrågor.

Sedan misstroendeförklaringen infördes i svensk grundlag 1968-1969 i samband med den partiella författningsreformen och fram till den nuvarande mandatperioden, har institutet och hot därom använts mycket sparsamt. Sammanlagt har misstroendeförklaring väckts vid endast fem tillfällen på alla de dryga 40 åren. (1980, 1985, 1996, 1998 och 2002).

Skälen har varit av två slag: antingen att uttrycka missnöje i en sakfråga eller att formellt undersöka om regeringen tolereras av riksdagen (Magnus Isberg, ”Misstroendeförklaring och regeringsbildning 1994-2006”, SOU 2007:41, rapport II).

Svensk politisk praxis utvecklas nu inför våra ögon. Men är det verkligen så misstroendeförklaringen är tänkt att användas?

Det första spåret finns 208 år tillbaka i tiden, i 1809 års regeringsform, en av världens äldsta grundlagar. I den fanns möjlighet för ledamöter i riksdagens båda kamrar att ställa ministrar till svars politiskt för sina handlingar och begära att kungen skulle skilja den eller dem från sitt ämbete. Alla sådana krav var dock tvungna att först passera konstitutionsutskottet (KU) för yttrande. Det kravet finns inte i dag.

Skälen för den gamla regeringsformens ”misstroende” angavs mer specifikt än i dag, även om det även då fanns utrymme för tolkningar. Endast en gång framställdes sådant krav men riksdagen gick aldrig vidare till kungen.

Frågan om nya former för hur riksdagen bättre skulle kunna utkräva ansvar av regeringen debatterades och utreddes under mitten och andra hälften av 1900-talet. Författningsutredningen (SOU 1963:16) sade i praktiken endast - och tämligen svepande - att en misstroendeförklaring kunde vara ”motiverad exempelvis av att riksdagsmajoriteten finner vederbörande mindre lämpad för sin uppgift”. Det innebar inte att misstroendeförklaringen skulle användas i tid och otid. Förslaget var tvunget att undvika att ge ”ökat utrymme åt taktiskt parlamentariskt spel”.

Grundlagstiftarna var medvetet vaga. Syftet var att ge de folkvalda, riksdagen, tillgång till den yttersta makten över regeringen: Makten att avsätta regeringen och enskilda statsråd, utan särskilda skäl och remissrundor. Punkt.

I stället för detaljerade sakskäl skulle vissa formalia bli garanten mot missbruk (Partiell författningsreform, SOU 1967:26). Som att tio procent av kammaren måste stå bakom, det vill säga minst 35 ledamöter, och kravet på absolut majoritet för att fälla en minister.

I fallet med Transportstyrelsen har oppositionen haft solklart stöd i konstitutionen. Det finns inga krav på sakskäl, inga krav på KU-bedömning. I fallet med hoten om misstroendeförklaringar på grund av olika skattefrågor har man det inte. Frågor om skatter ska avgöras i kammaren. För det finns tydliga regler i regeringsformen och riksdagsordningen.

Folkstyret, parlamentarismen, fungerar alltså, å ena sidan. Regeringen har en utsatt parlamentarisk ställning, vilket i sig öppnar för ökade konflikter med riksdagen. Misstroendeförklaringar som inte stöds av parlamentet röstas ned. De som har stöd leder till att ministrar avgår. Frågan om försvarsministern är inte avgjord och kan leda till att ministern måste gå, att regeringen avgår eller att statsministern utlyser nyval. Eller att ministern till slut ändå tolereras.

Å andra sidan, bär tiden ändå tydliga tecken på just den okynnesanvändning som grundlagens formkrav var satta att förhindra. Det urholkar redskapet, leder till inflation och misstroendeförklaringen tappar i värde. Det riskerar att skapa en praxis med återkommande täta regeringskriser. Det är skadligt för förtroendet för demokratin, för Sverige och för svensk ekonomi. Och det är mumma för ytterlighetspartier som vill undergräva demokratin med demokratins redskap, precis som Herbert Tingsten varnade 1935 i en utredning (SOU 1935:21).

Det finns anledning att påminna om att när misstroendevotumet användes första gången i riksdagen – i oktober 1980 när oppositionen med Olof Palme i spetsen försökte få riksdagen att avsätta statsministern Torbjörn Fälldin – var syftet att åstadkomma ett nyval. Med olika argument ansåg oppositionen att det var folket som skulle bestämma vilken riktning Sverige skulle ta.

Därmed blev misstroendevotumet direkt kopplat till den demokratiska processen. Det var inte främst det okulära som stod i centrum.

Svensk parlamentarism bygger på att vi har en mängd partier, som skiftar i såväl antal som storlek, och därför ofta tvingas ha minoritetsregeringar. Förutsättningarna för blockpolitikens död har aldrig varit bättre. Det skulle vara bäst för Sverige och parlamentarismen. Det kommer att kräva mycket av alla partier att lämna den trygga förenklingsfilosofi som blockpolitiken erbjuder. Borgerligheten får lämna sin snuttefilt Alliansen och Socialdemokraterna sitt rödaste skynke.

Tills dess bör man besinna sig med misstroendeförklaringar. Eller vara beredd att ta konsekvenserna med en urholkad demokrati och ett rike som blir allt svårare att styra, oavsett vilken minoritet som försöker. Ansvaret för demokratin är överordnat kortsiktiga segrar.

Mikael Lindström, oppositionsråd (S) Värmdö, journalist

Stig-Björn Ljunggren, fil dr statsvetenskap, socialdemokratisk debattör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

RiksdagenAlliansenRiksdagen

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev