Nej, socialismen är inte antisemitisk

Efter slagorden mot judar på Möllevångstorget, brandbombsattacken mot judiska kapellet i Malmö och attacken mot synagogan i Göteborg har en välbehövlig diskussion om antisemitism nått våra etablerade media. Dessa har visserligen länge rapporterat om judehat från nazistiskt håll.  Det nya är uppmärksammandet av samma fenomen när det kommer från invandrade muslimer, varav många fått sin politiska uppfostran i diktaturer i Mellanöstern där judehatet är allmänt accepterat.

Flera debattörer kritiserar nu media och politiker för att medvetet ha förminskat företeelsen. Eli Göndör, fil. dr. i islamologi, menar rentav att det offentliga Sverige ”länge odlat en långtgående förståelse” för det invandrade judehatet (DS 11/12). På Twitter cirkulerar en nästan åtta år gammal Expressen-artikel av journalisten Paulina Neuding där hon anklagar Malmös dåvarande kommunalråd Ilmar Reepalu (S) för undfallenhet inför muslimsk antisemitism (28/1–10). Hon tillhör dem som under lång tid försökt lyfta frågan.

Vad som utger sig för att vara Israelkritik, ofta från vänster, tenderar att också rymma konspirationsteorier kring och hat mot judar. Legitim Israelkritik är förstås en bekväm täckmantel att gömma sig bakom om man vill ge uttryck för sin antisemitism. Det finns all anledning att föra upp detta förhållande i ljuset.

Komikern Aron Flam tar emellertid resonemanget både ett och två steg längre (DS 12/12). I en idéhistorisk exposé spårar han dagens antisemitism till antikens Grekland: grekernas judehat övertogs av de kristna, fördjupades under reformationen, ärvdes av de utopiska socialisterna, frodades inom marxismen, för att sedan leta sig in i såväl islamismen som nazismen och socialdemokratin. Därmed framstår Nazitysklands folkmord på judar (liksom förra veckans händelser i Sverige) som förberett i 2500 år.

Antisemitism i allmänhet och förintelsen i synnerhet har varit livliga forskningsfält sedan 1960-talet. En auktoritet på området är sociologen Zygmunt Bauman, som i Auschwitz och det moderna samhället (1991) utgår från en artskillnad mellan förmodern antisemitism och modern, utrotande antisemitism, vilken han menar ledde till Auschwitz. Tankegången har sitt ursprung hos filosofen Hannah Arendt. Det är givetvis en uppfattning som går att kritisera. Men då bör man ha mer på fötterna än Flam uppvisar i sin artikel.

Flams beskrivning av socialismen är särskilt problematisk. Marx livsverk reduceras till ”inte särskilt mycket mer än antisemitism”. Som stöd för denna uppfattning citerar Flam ur Om judefrågan (1844) – knappast det enda Marx skrev – men till synes utan att ha förståelse för kontexten där citatet förekommer.

Den unge Marx angrep här Bruno Bauers uppfattning att ”judefrågan” i Preussen skulle kunna lösas genom att sekularisera staten och på så vis göra alla medborgare jämlika i religiösa termer. Marx trodde att detta i sig bara skulle leda till mer religiositet och inte leda till människornas frigörelse.

”[J]udendomen är inte bara en religion”, skriver Flam. Men för Marx var den faktiskt inte mycket mer än så. Det biologiska synsättet, där judar ses som en specifik folkgrupp, kom först med darwinismen. Således var Om judefrågan en moralisk kritik mot ett beteende som Marx härledde till den judiska religionen, förvisso klädd i en idag unken språkdräkt.

Det finns därutöver en rad missuppfattningar i Flams text. Marx idéer var mer ett arv från Hegel än den utopiska socialismen; rasism och antisemitism inom den tidiga arbetarrörelsen har skrivits om länge, se exempelvis Håkan Blomqvists forskning; långtifrån hela arabvärlden var Hitlers allierade. Men Flams största missuppfattning är att idéer som stöds av antisemiter per automatik gör idéerna antisemitiska.

Aron Flam är säkerligen en duktig underhållare. De historiska frågorna gör han dock bäst i att lämna till de sakkunniga.

Daniel Nadj, fil. master i historia som driver bloggen Oberoende konservativ