Mordet på Horner kräver nytt säkerhetstänkande

Med bestörtning nås vi av beskedet att radioreportern och utrikeskorrespondenten Nils Horner i dag tisdag skjutits ihjäl på öppen gata i Kabul i Afghanistan. Nyheten blev snabbt förstanyhet i de nordiska länderna och på många andra ställen runt om i världen. Nils Horner var en av få svenskar som genom åren byggt upp en unik kunskap om utvecklingen i Asien. Något som han också förmedlade tillbaka till radiolyssnare i Sverige.

Jag vet inget närmare om omständigheterna om själva dödsskjutningen. Min bild är att han precis som många av hans kollegor i dag har ett genomtänkt tillvägagångssätt när de uppträder i utsatta miljöer och tar inga onödiga risker.

När journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström nyligen befriades från sin fångenskap i Syrien, bedyrade de den överlevnadsutbildning de fått av Försvarsmakten. En utbildning som jag en gång i tiden satte upp och ansvarade för. Det var erfarenheterna från krigets Bosnien som ledde mig till att skapa denna utbildning.

Där och då, stod media helt plötsligt bredvid våra FN-soldater. Vår personal försökte skydda civila från beskjutning medan media försökte dokumentera det hela. I vissa lägen var parterna mer benägna att sänka vapnen för att media filmade dem, än för att vi hotade med vedergällning.

Samtidigt som det är viktigt att aldrig blanda ihop rollerna är det viktigt att förstå varandras roller. Även om vi ibland avrådde media att följa oss i Bosnien, dök de ändå upp. För oss blev det därför enkelt att hjälpa dem med den mest grundläggande förståelsen för hur stridande parter kan agera, att kunna lägga tryckförband eller förstå chocken om man blir kidnappad och bortförd.

Tanken med överlevnadskursen illustrerar också behovet av den ömsesidiga förståelse mellan alla de olika yrkesgrupper som blir allt fler och som befinner sig i allt fler hotfulla och utsatta miljöer.

Det är inte bara svensk säkerhetspolitik som förändrats med fler utlandsmissioner över hela världen. Det svenska biståndet har mer än fördubblats på tio år och kommer fortsätta växa. Det innebär fler biståndsarbetare som ska utföra allt fler insatser i allt fler utsatta miljöer. I dag gör ett femtiotal svenska företag affärer med FN i olika fredsinsatser, till exempel att upprätta flyktingförläggningar eller säkra vattenförsörjning. I dag är det fler privatanställda svenskar som arbetar i rena krigsmiljöer än vi har utskickade soldater i rena krigsmiljöer. Dessutom ser vi ett allt större intresse för att engagera sig för internationell solidaritet och hållbar utveckling.

Allt detta är i grunden också mycket bra. Men frågan är om utförarna av alla dessa behjärtansvärda insatser också får det säkerhetstänkande och riskbedömningar som krävs. Dessutom, finns det en beredskap att ta emot alla väl hemma efter mission? Alla utsätts inte för fysiskt hot och våld men alla bär med sig av upplevelser.

Flera aktörer med mångårig erfarenhet tar verkligen hand om sin personal. Samtidigt finns det stora skillnader. Försvarsmaktens anställda tränas och utbildas, före, under och efter mission. Försvarsmakten har dessutom ett livslångt ansvar för den enskilde efter mission, även om den enskilde inte längre är anställd. Hos några organisationer finns enskilda som väl hemma, helt enkelt fått börja äta upp sig igen, utan att få återkoppling från uppdragsgivaren.

Till detta finns det i dag dessutom ingen samlad bild hur många svenskar som gör alla dessa olika insatser. De enskilda myndigheterna och organisationerna har oftast en samlad lägesbild för den egna personalen. Men någon samordning av alla dessa utlandstjänstgörande svenskar finns inte i dag.

Det rör sig säkert om flera tusentals svenskar som på olika sätt gör utlandstjänst. Det vore på tiden att Sverige fick en total överblick hur många svenskar som frivilligt utför alla dessa behjärtansvärda och helt nödvändiga insatser. Det är viktigt att uppmärksamma och uppmuntra de som utövar uppdragen. Det blir också en förutsättning för att svenskar även i fortsättningen vill och vågar åka ut på olika utlandsuppdrag.

Runt dessa resonemang finns faktiskt tankar att skapa en form av sammanslutning som kan ta sig an dessa frågor. Kanske ett svenskt utrikesförbund. Detta behöver då ske i nära samarbete med berörda myndigheter, organisationer, media och företag. Att etablera och uppdatera en gemensam lägesbild över alla svenska insatser världen över, borde vara en första sådan åtgärd. Att sedan tjäna som ett stöd i säkerhetstänkandet och stöd efter hemkomst vore också prioriterat. Men inte minst, att fungera som en informationsplattform och rekryteringsstöd för organisationer och myndigheter inför uppdrag.

Gudskelov dödas svenskar i utlandstjänst väldigt sällan. Men i takt med att uppdragen tilltar, ökar också riskerna. Låt minnet av Nils Horners insatser också bli en tankeställare för alla andra som gör behjärtansvärda insatser i svåra miljöer.

Peter Larsson, arbetat som FN-officer vid BA01, inom Försvarsmakten, inom Saab och på UD