”Med vinsttak blir dåliga verksamheter kvar”

Vi kristdemokrater är djupt kritiska till hur utredningen medvetet bortsett från hur välfärdsföretagens vardag och verksamhetsförutsättningar ser ut. Resultatet blir att eleven, den äldre eller patienten inte garanteras den kvalitativa välfärd som de har rätt till.

Låt oss ge ett exempel. Sjuksköterskan Snezana Rosengren äger och driver Hälsans vårdcentral i Tensta tillsammans med en läkare som, liksom Snezana, arbetar i verksamheten. Vårdcentralen har drygt 2000 listade patienter, varav en stor del har sitt ursprung i Somalia och arabisktalande länder. Rörelsemarginalen för verksamheten förra året låg på 6,6 procent. Förutom att betala räntor på lån och lämna ersättning till ägarna så ska denna marginal även täcka vårdcentralens nyinvesteringar.

Med Reepalus förslag kommer rörelsemarginalen istället bli 0,2 procent – detta beror på att det operativa kapitalet, alltså det kapital som är verksamt i företaget, är förhållandevis litet och uppgår till knappt 200 000 kr. Reepalu vill att detta kapital ska få ge en avkastning på max sju procent, vilket innebär ett tillåtet rörelseresultat på 14 000 kronor.

Räkneexemplet visar att Reepalus förslag faller på sin egen orimlighet. Orsaken till problemen med det vinsttak som föreslås är att Reepalu väljer att bortse från välfärdsföretagens verksamhetsförutsättningar. Flera företag inom sektorn har investerat i så kallade mjuka tillgångar såsom personalens kompetens eller kännedom om verksamheten. Eftersom dessa investeringar inte får tas upp som tillgångar i redovisningen innebär det att det operativa kapitalet blir litet, som i Snezanas fall, vilket resulterar i att vinsten ser ut att vara större än vad den är.

Reepalu tar i utredningen upp de problem som de mjuka tillgångarna skapar i beräkningen av övervinster, men gör ändå bedömningen att det inte finns anledning att ta hänsyn till detta. Bedömningen har kritiserats både av Joachim Landström, den forskare som tagit fram underlag åt utredningen, och av Mikael Runsten, den forskare som Reepalu hänvisar till när han bedömer att de mjuka investeringarna inte ska justeras för.

Resultatet blir enligt Landström att ”produktiviteten riskerar att försämras och Sverige får välfärdsförluster. Utebliven kompensation för detta vid en reglering är i det närmaste att i praktiken införa ett förbud mot privat företagande i välfärdssektorn.”

Ett annat tecken på att Reepalu inte har förstått välfärdsföretagens verksamhet är att den sektor som välfärdsföretagen jämförs med är tjänstesektorn som helhet. Men det kan inte anses vara en rimlig jämförelse. Sektorn innehåller branscher som exempelvis sjö- och lufttransport, vilka rimligtvis kräver större kapitalinsatser än välfärdsföretag som oftast hyr sina lokaler. Dessa branscher uppvisar av naturliga skäl inte samma övervinster som välfärdsbolagen i Reepalus beräkningar.

För Kristdemokraterna är det tydligt att Reepalus förslag är verklighetsfrånvänt, konsekvenserna blir förödande. Kvalitet i välfärden – oavsett verksamhetsform – måste vara det avgörande. Medan utredaren och regeringen fortsätter sin jakt på privata verksamheter, oavsett god eller dålig kvalitet, vill vi säkerställa tuffare tag mot dem som inte levererar god kvalitet. Ekonomiska sanktioner bör införas, tvångsförvaltning eller nedstängning om så behövs. Bara så kommer vi kunna värna valfriheten.

Jakob Forssmed, ekonomisk-politisk talesperson (KD), riksdagsledamot