Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Demokrati

Löfven kör ett chicken race med Alliansen

Det kommande extravalet påminner om det som vi nationalekonomer kallar för ett chicken race. Med hjälp av spelteorin kan vi visa varför detta val inte ser ut att lösa vare sig regeringens eller oppositionens dilemma, utan bara leder tillbaka till ruta ett igen. Och vad blir då poängen med valet?

Publicerad: 9 december 2014, 10:57

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Extravalet påminner om ett chicken race, det vill säga när två bilar kör mot varandra i hög fart.


Det kan vara intressant att anlägga ett spelteoretiskt perspektiv på det extraval som nu ska utlysas. Inom spelteorin, som bland annat nationalekonomer och statsvetare studerar, analyserar man olika strategiska situationer. Vissa situationer, eller spel, har visat sig vara så användbara att de har fått egna namn. Det mest kända spelet är antagligen fångarnas dilemma.

Spelet om ett extraval påminner dock mer om ett annat spel, nämligen det som brukar kallas för ett chicken race. Det finns lite olika formuleringar av ett chicken race, men den vanligaste är att två bilar kör mot varandra i hög fart. Den som först väjer undan är en chicken - en fegis - och har alltså förlorat. Om ingen väjer undan, så blir det en kollision - och det antas vara ännu värre för båda parter.

Det som är intressantast ur spelteoretisk synvinkel är själva racet innan kollisionen. Det handlar om att visa hur lite man själv har att förlora på en kollision, och hur mycket motståndaren har att vinna på att väja undan. De klassiska strategierna är att man spelar självmordsbenägen, eller gör det omöjligt för sig själv att svänga undan: Demonstrativt tar man och surrar ratten och monterar bort bromsen. Man visar på alla möjliga sätt att, även om man senare skulle vilja, så kommer man inte kunna väja undan. Dessutom poängterar man noga och väl för sin motståndare hur mycket de skulle förlora på en kollision: Hur ska det gå med familjen? Och du som hade sådana drömmar om livet...

Det är alltså racet, eller i det här fallet, upptakten till utlysandet av extraval, som är det intressanta. Själva kollisionen, eller extravalet, gör sig måhända bra på film, men är ur analytisk synvinkel rätt så ointressant. Skulle man till exempel utlysa extraval direkt efter ett ordinarie val, så kan man inte förvänta sig att speciellt mycket kommer att förändras. Man har bara omaket med ett val, men egentligen inga utsikter att uppnå någon förändring.

I stället så handlar upptakten inför utlysandet om extraval om hur man nogsamt målar in sin motståndare i ett hörn. Man demonstrerar tydligt och väl inför väljarna hur mycket man anstränger sig för att nå en uppgörelse, alltmedan man betraktar hur opinionsundersökningarna visar att motståndarens utsikter i ett eventuellt extraval blir allt blekare. Man utlyser aldrig extravalet, utan man använder hotet om extraval som hävstång i förhandlingarna.

Om motståndaren överraskas av att man utlyser ett extra val, så har man med andra ord misslyckats. Om motståndaren till och med ser fram emot extravalet, så har man använt möjligheten att utlysa extraval på ett helt felaktigt sätt. Då har man utlyst extravalet för att man inte vill låta sina motståndare göra ett försök att bilda regering.

Då har extravalet blivit en defensiv åtgärd i stället för en offensiv. Man fruktar att om motståndaren tog över regeringsmakten, så skulle den göra ett bättre jobb än man själv har gjort. Kanske fruktar man också att hotet om extraval vänds mot en själv? Man utlyser helt enkelt extravalet när man har målat in sig i ett hörn.

Man använder alltså inte det strategiska övertag som extravalet erbjuder, nämligen att ge regeringen en hävstång i sina förhandlingar med oppositionen. I stället använder man det som ett sätt att köpa tid, med förhoppningen att man blir räddad av slumpen. Kanske träder slumpen in och förändrar mandatfördelningen i regeringens favör, kanske gör den inte det?

Men det mest sannolika är att de olika slumpartade utfallen tar ut varandra. Då blir mandatfördelningen efter extravalet ungefär densamma som innan. Och vad gör man då? Man kan ju inte gärna hota med ytterligare ett extraval.

Marcus Salomonsson, doktor i nationalekonomi med inriktning mot applicerad spelteori

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News