Littorin: Det var här det gick fel för Moderaterna

Själva det faktum att de båda lämnar samtidigt har lett till nästan apokryfiska reaktioner bland några av mina vänner i moderaterna. Mitt facebook- och twitterflöde har de senaste dagarna varit fullt av bilder, små filmsnuttar och inbjudningar till grupper som ”tack för allt Anders Borg”. Själv blir jag nästan full i skratt av denna kanoniseringsiver, men kan samtidigt förstå hur lamslaget det måste kännas. Moderaterna har alltid varit tungt i toppen och definitivt inte mindre så under Reinfeldt/Borg. Men nu stundar nya tider. Nu måste man tänka själv.

Efter att ha varit utanför politiken i ett antal år kan man lättare se de stora dragen i politisk utveckling. I mina ögon kan moderaternas utveckling beskrivas i tre stora sjok: i första steget triangulering, i andra kopiering och i det tredje riskminimering. Det var i det andra och tredje steget det började gå fel.

Under perioden 2002-2006 blev triangulering på vissa centrala områden en bärande del i moderaternas omprövning: vi accepterade en del av motståndarnas problembeskrivningar på vissa centrala områden, men applicerade våra egna lösningar.

Under de senaste åren kom denna framgångsrika strategi att övergå i mer av kopiering: det var inte bara problembeskrivningarna utan också politiken i sig som hämtades från andra: plötsligt skulle moderaterna inte sänka skatten, inte privatisera, inte vara för obligatorisk valfrihet och så vidare. I slutet av mandatperioden blev riskminimering, så få konfliktytor gentemot framför allt socialdemokraterna som möjligt, den bärande strategin.

Jag tror det var här någonstans som det gick fel för moderaterna, det var när moderaterna slutade utveckla sin berättelse om Sverige som man förlorade valet. Det är helt enkelt inte bra för politisk utveckling att låta finansdepartementet bli viktigare än partihögkvarteret.

Reinfeldts sommartal om att vi bör ”öppna våra hjärtan” är mot denna bakgrund högst förståeligt. Moderaternas partiledning såg förstås ett flöde till Miljöpartiet, framför allt i Stockholm och andra storstäder, som byggde på att många väljare tyckte att regeringen och Moderaterna saknade en berättelse, en värderingsbaserad politik. Reinfeldts tal var ett sätt att bryta den bilden och framför allt försöka stoppa tappet i storstäderna.

Jag tror inte att talet nämnvärt gynnade Sverigedemokraterna. Istället är jag övertygad om att talet stoppade ett tapp som hade blivit ännu större för Moderaterna än om det inte hållits.

Men tyvärr kom talet ett år för sent. Hade Reinfeldt hållit samma starka och varma tal 2013 hade regeringen under ett års tid kunnat följa upp det med politiskt innehåll och leverans, något som nu aldrig hanns med. Istället blev både väljare och egna företrädare smått förvirrade. Därmed blev Reinfeldts sommartal om öppna hjärtan hans variant på Bo Lundgrens tal 2002 om att sänka skatten med 130 miljarder: rätt i sak men svårt för de egna sympatisörerna att förklara eftersom den konkreta politiken saknades.

Borg och Reinfeldt har betytt oerhört mycket för moderaterna, för Alliansen och för Sverige. Men parti- och regeringsarbete är lagsporter och det behövs många som kliver upp ur skyttegravarna och tar kulor, sliter och gör jobbet. Nu vill inte Borg och Reinfeldt vara med längre. Jag kan förstå det på ett personligt plan. Så tack för kaffet grabbar - men nu är det framtiden som gäller och vill ni inte vara med så är det också ok.

Vad händer nu då? Jag är inte så orolig. Åtta år i regeringskansliet har fostrat många goda krafter som nu både har erfarenhet och vilja att fortsätta bygga moderaterna. Jag är övertygad om att framtiden ligger i att ta det bästa ur de senaste tio åren – omprövning, förnyelse, modernitet – men komplettera det med en rakare ryggrad; en värderingsdriven beskrivning av vad moderaterna vill med makten.

Kommer det att lyckas? Absolut. Tillsammans med vännerna i Alliansen finns alla förutsättningar att vinna 2018. Eller tidigare. Med tanke på Löfvens uppenbara problem kan möjligheterna snabbt förändras.

Sven Otto Littorin, företagare,partisekreterare (M) 2002-2006, arbetsmarknadsminister 2006-2010