Låt inte Mälarens stränder sjunka ned i havet

Först en kort tillbakablick på drygt tusen år. En gång var Mälaren ett hav med salt vatten och strömming. Men efter istiden steg marken, och när Stockholm grundades runt 1250 började viken bli sjö, och Mälaren reste sig ur havet. Men nu har också havet börjat stiga. Mälaren kommer åter att bli en havsvik med salt vatten. Dricksvattnet för 2,5 miljoner människor försvinner och Mälarens stränder ”sjunker” i havet. Dessutom förvärras situationen av ökad nederbörd och behov av ökad avrinning.

Havet stiger därför att ökad temperatur leder till större vattenvolym, smältande glaciärer och ändrat vattenkretslopp. Detta kan höja havsnivån med 1 m till år 2100. Men avgörande är vad som händer på Grönland och vid Antarktis, som på mycket lång sikt kan höja havet med 72 m. Till år 2100 kommer vattennivån stiga med ytterligare drygt 1,5 m. Det blir sammanlagt drygt 2,5 m. Utifrån vetenskaplig bedömning kan havet nå Mälaren runt år 2050.

Berörda länsstyrelser i Mälardalsområdet tycks ana oråd, och har därför börjat skissa på en jättedamm med slussar för oceangående fartyg i skärgården. Att fundera är klokt men förslaget är ingen slutlig lösning. Mälaren blir en havsvik i alla fall.  Nya dammar kan ge en respit på kanske 50 år. För att skapa ett ”säkert” skydd krävs en pumpkapacitet på runt 2.000 m3/s med successivt stigande pumphöjder. En mycket tveksam lösning ur säkerhetssynpunkt. Så alternativet att låta havshöjningen ha sin gång måste också analyseras. Då är det bråttom och en ny vattentäkt behövs under alla omständigheter.

Mälaren utgör i detta sammanhang en central fråga. Högre skyddande dammar vid utloppen eller lokal anpassning längs alla stränder – det är frågan. Mälardalsregionen måste nu planera för en ny vattentäkt. Det mest sannolika valet är Vättern, som då måste skyddas mot planerade jättegruvor och mångdubblad flygvapenbeskjutning. 2,5 miljoner människor måste ha en säker vattentäkt med rent vatten.

Det är dags för alla berörda, inklusive regeringen, att vakna. För det första behöver regeringen omedelbart tillsätta en expertgrupp som inom sex månader ska redovisa en kvantitativ riskanalys fram till år 2100. För det andra behöver det också tillsättas en nationell havsnivåkommitté som utifrån expertgruppens resultat pekar ut landets största riskområden och som i nästa steg anvisar en långsiktig plan för nödvändiga skyddsåtgärder.

I varje enskilt fall måste ansvariga politiker slå fast de kostnader man är beredd att acceptera. Att 2,5 miljoner människor förlorar dricksvatten är ett pris ingen av oss har råd att betala.

Gunilla Roxby Cromvall, gruppledare Stockholm läns landsting (V)

Kenneth Lantz, distriktsordförande Örebro (V)

Sören Bergqvist, regionråd Uppsala län (V)

Stellan Hamrin, ledamot Stockholms läns landsting (V)