Låt folket säga sitt om grundlagsändringar

Grundlagarna är bland annat avsedda att skydda samhället och dess medborgare mot övergrepp från staten. Det är därför det ska vara svårt att luckra upp det skyddet. I Sverige har lagstiftarna valt en modell för grundlagsändringar som innebär att ett ändringsförslag måste antas av riksdagen två gånger med val mellan det första och andra beslutet. Vid det mellanliggande valet antas väljarna ta ställning till de ändrade reglerna. Men det förutsätter att vilande grundlagsändringar görs kända för dem, vilket partierna sällan haft intresse av.

Utan information och debatt sätts denna kontrollmekanism ur spel. Så var det vid valet 2010, när de största ändringarna sedan 1974 års regeringsform infördes i stort sett utan att väljarna visste om det. Inför årets val är läget annorlunda av flera skäl:

￭ För det första har informationsmiljön förändrats så att enskilda medborgares åsikter kunnat fångas upp genom åsiktsbildning på webben och i alternativmedier och därefter gradvis i etablerade medier.
￭ För det andra har insikten spridits att förslaget berör samhällets demokratiska grund genom att det omtolkar avvägningen mellan skyddet av privatliv och informationsfrihet.
￭ För det tredje har den traditionella politiska enigheten om ändringar i grundlagarna brutits genom att först Sverigedemokraterna har frånträtt sin tidigare inställning att stödja ändringarna liksom nu även Alliansen.

Om det konkreta förslaget till grundlagsändringar har väl underbyggd kritik framförts med fokus på den farliga uppdelningen i statligt certifierade journalister och övriga, där de senare liksom allmänheten i övrigt förhindras att på enkelt sätt ta del av vissa offentliga handlingar. Intentionen att på så sätt skydda dömda personers privatliv är förståelig men kan inte uppväga de risker för demokratin som ingreppet i informationsfriheten innebär.

Här vill vi peka på förhållningssättet till grundlagarna. Särskilt regeringsformen har sedan den antogs 1974 ändrats ett otal gånger. Detta anförs nu som en ursäkt för att också göra ändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. I stället borde den tidigare förändringsbenägenheten betraktas som en varningsklocka. Ändringsförslagen finns därtill i en voluminös utredning som är svårtillgänglig även för experter, vilket påpekats av en lång rad remissinstanser som avvisat förslaget.

När ett lagförslag befinns strida mot grundlagarna borde den självklara reaktionen vara att finna en annan lösning. Att ändra grundlagarna är ingen lek även om det ständiga ändrandet sedan 1974 kan ge det intrycket. I stället borde stor kraft läggas på en lösning som inte är grundlagsstridig. Att motivera urholkningen av grundlagsskyddet för informationsfriheten med att det är en oavsedd effekt i den förändrade mediala miljön är helt enkelt ovärdigt.

Om en grundlagsändring anses oundviklig måste den mekanism som ligger i regeln om två riksdagsbeslut med mellanliggande val tas på allvar. Det innebär att väljarna informeras om det vilande ändringsförslaget och att varje kandidat klargör sin avsikt att efter valet rösta ja eller nej till förslaget så att väljarna kan kryssa in kandidater med överensstämmande inställning i grundlagsfrågan. Först så blir riksdagsvalet den avsedda viljeyttringen från väljarna.

En parlamentarisk minoritet av tillräcklig storlek kan tvinga fram en folkomröstning i frågan på valdagen. Det maskineriet kan komma att sättas i gång för första gången sedan möjligheten till folkomröstning infördes 1980 om nu inte hela förslaget dras tillbaka efter Alliansens kovändning. Oavsett vilket bör det som hänt öka intresset för grundlagarnas roll och kanske på sikt leda till att grundlagsändringar obligatoriskt ska godkännas i folkomröstningar liksom i bland annat Danmark. Kunskapen om grundlagarna behöver stärkas hos allmänheten och respekten för dem hos riksdagsledamöterna.

Lars Hallén, professor emeritus i företagsekonomi

Ingemund Hägg, professor emeritus i företagsekonomi