Lärarförbundet förstår inte Reepalus förslag

REPLIK Skolpengen är viktigare än vinsterna skriver Lärarförbundts ordförande Johanna Jaara Åstrand.

Reepalus förslag är en begränsning mot att göra överskott över huvud taget – för många är det till och med ett totalt förbud. Förslaget gör det omöjligt att ens bygga upp en buffert som säkrar elevernas skolgång långsiktigt. Det är uppenbarligen ett så orimligt förslag att inte ens Lärarförbundet kan ta in det.

Bakgrunden till det orimliga förslaget är att utredaren likställer ägandet av en skola med ekonomisk spekulation. Det överskott som skolan ska få göra ställs inte i relation till omsättningen – som är det normala – utan till de pengar som har investerats i företaget, det så kallade operativa kapitalet. Det värde som byggts upp i form av kompetent personal, välfungerande processer och efterfrågan räknas inte.

Eftersom skolor, som tjänsteföretag i allmänhet, har lågt eller obefintligt operativt kapital, blir utrymmet för överskott extremt lågt.

För att ta ett konkret exempel bland våra medlemmar: En förskola/skola som har 120 barn och 16 miljoner i omsättning får med Reepalus förslag i värsta fall inte göra något överskott alls. Med en mer optimistisk beräkning får rörelseresultatet vara max 100 000 kronor. Det är en orimligt låg rörelsemarginal på 0,6 procent. Genomsnittet ligger idag på 5 procent.

Förslaget säger också att kassan i friskolor får vara max 10 procent av omsättningen. För det första tar det exempelvis skolan 16 år att jobba upp en sådan kassa med utredningens vinstbegränsning. Tänk sedan att skolan skulle förlora 10 procent av elevunderlaget och gå från 120 till 108 barn. Det är ingen orimlig situation, men skolan har absolut inte råd med det under de första 16 åren. Och skulle det hända trots maximal kassa försvinner hela tryggheten på en gång.

Fokus i debatten borde vara på kvalitet, just som Jaara Åstrand skriver inledningsvis. Men med den goda ansatsen köper hon ändå Reepalus resonemang om ”övervinster” och öppnar ett nytt sidospår om resursfördelningen.

Hennes utgångspunkt är att en friskola kan fylla sina klasser ”utan problem”. Det är en anmärkningsvärd förenkling och säger mer om hennes bild av konkurrensen från den kommunala skolan än något annat. Hela hennes förslag bygger på att det alltid är en friskola som tar elever från kommunen och hela tiden får väl tilltagna resurser. På riktigt får friskolor 11 procent lägre ersättning för sina elever. Och att kommunala skolor skulle ha kostnader för att hålla tomma platser har skolpengsutredningen från 2008 avfärdat.

Hela vinstdebatten är ett sidospår redan från början, men med Reepalus förslag leder den nu rakt mot avgrunden. Att till och med Lärarförbundet tror att förslaget handlar om en utdelningsbegränsning och nu öppnar för fler sidospår visar att debatten är viktigare än någonsin.

Med Reepaluutredningen har regeringen lyckas förvilla även de mest centrala aktörerna i skolan och att driva debatten ännu lägre bort från det som är viktigt för eleverna.

Ulla Hamilton, vd Friskolornas riksförbund