L: Avgrundsdjup mellan vår och SDs kultursyn

En fri kultur är ett av de främsta bevisen, men också garanten, på ett fritt samhälle. Många är de regimer som vill sola sig i glansen av kulturell förfining och intellektuell förkovran. Kulturskapare som inte marscherar i takt lär då snart finna sig motarbetade, nedtystade – eller något ännu värre. Världen är fylld av musiker som fängslas för sina sånger och författare som bannlyses för sina romaner. Men även i Sverige finns det ett politiskt parti som vill reglera och styra vad som bör vara accepterad kultur. Det är mycket oroande.

Vi liberaler ser kulturen som ett sätt för individen att finna sig själv, bilda sig och växa. Sverigedemokrater ser i kulturen en möjlighet att bevara och hålla folk på plats. Vi ser provokativ konst som ett sätt att upptäcka det vi ännu inte sätt, att utveckla samhället och ifrågasätta gränser. De ser provokationen som ett hot. Som liberaler känner vi ett stort ansvar att stå upp inte bara för kulturskaparnas frihet – utan också allas vår frihet att få ta del av den kultur vi själva vill, där vi själva känner igen oss, eller kan möta helt nya intryck och världar.

Vår oro för att Sverigedemokraterna kan få ökat inflytande över svensk politik gäller inte minst kulturpolitiken. Jämte invandring är kulturen det politikområde som SD prioriterar högst i sin strid mot liberalismen. Vi liberaler kan därför aldrig medverka till något som helst samarbete med Sverigedemokraterna.

När vi Liberaler formulerar en offensiv kulturpolitik handlar den om att fler ska få möjlighet att ta del av kvalitativ konst. Vi värnar därför kulturskapares frihet och vill ge goda villor för skickliga konstnärer att nå många människor. Vi funderar på hur kvalitativ konst ska nå många för att bidra till bildning och fritt, nytt tänkande. Vi ser mångfald i uttryck och tanke som något genuint gott. När Sverigedemokrater formerar en offensiv kulturpolitik handlar den snarare om hur man ska använda kulturen till att få folk att tänka rätt. Skillnaden är tydlig och den handlar inte bara om politik, det handlar om människosyn.

Vi ska inte påstå att historiens värsta exempel upprepar sig – men det finns mer subtila hot än bokbål, fördömanden av urartad konst och svartlistning av författare och musiker. Fast så subtilt är det kanske inte att gång på gång föreslå förbud till stöd av kultur som inte anses tillräckligt ”svensk”, att vilja stoppa det som anses vara politiskt provocerande – eller att slå fast vad som är svenskt kulturarv, fruset i ett visst ögonblick av en ensartad verklighet som egentligen aldrig fanns, och sätta punkt där.

Ett genomförande av sverigedemokratisk kulturpolitik vore förödande för svensk kultur och samhällsdebatt. Ja, svensk kultur – som i dag liksom i alla tider frodas och befruktas av impulser utifrån, som i sin tur föder nya impulser i möten mellan idéer och människor. Eller som göticisten Esaias Tegnér skaldade till Svenska akademien:

All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt

Alla kan bli provocerade av olika kulturyttringar. Det är rentav en av kulturens uppgifter och styrkor. Hur skulle vi någonsin röra oss framåt om vi stoppade allt som inte smakade, såg ut och lät precis som våra tungor, ögon och öron vill och är vana? Som personer kan vi provoceras och irriteras; som kulturpolitiker måste vi alltid vara neutrala i konstnärliga värderingar.

Man kan tycka att det vore harmlöst att samtala och kompromissa med sverigedemokrater om sådant som biomoms, eller kanske bibliotekens öppettider – men kulturpolitiken är en helhet. Man får inte glömma att den som ger sverigedemokrater makt över museipolitiken också ger dem verktyg att styra hur vårt kulturarv ska tolkas och användas i politiskt syfte. Det är därför vi Liberaler säger nej till samarbete med Sverigedemokraterna i kulturpolitiken och i övriga politikområden.

Replik från SD: ”Kultur handlar om kommunikation”

Rasmus Jonlund, vice ordförande kulturnämnden (L), Stockholms stad

Hanna Gerdes, ledamot (L) i kulturnämnden, Stockholms stad, folkrättsjurist

Anne-Lie Elfvén, ersättare kulturnämnden (L), Stockholms stad

Bengt Eliasson, riksdagsledamot (L)

Christer Nylander, riksdagsledamot (L)