Kan det komma 600.000 flyktingar?

REPLIK Kan det verkligen komma tiotusen tyska bögar till Sverige?” Den frågan väcktes en gång i en sketch i radioprogrammet Hassan. Svaret på frågan som ställdes till dåvarande ja-kampanjens huvudkontor i Stockholm inför folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap blev till slut att det kunde komma hundratusen.

Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman har i samma anda författat en krönika om storleken på det svenska flyktingmottagandet, Tänk om Jimmie Åkesson blir statsminister 2018, som fått stor spridning. Vi som följer och skriver om främlingsfientliga fora såg den ploppa upp i alla möjliga grupperingar, och hattidningen Avpixlat skrev en lång artikel där siffrorna presenterades med glädjerop på temat: Äntligen fattar PK-media!

Det är egentligen inget fel på vare sig ambitionen hos DS, det vill säga att förstå flyktingsituationen, eller i att konkludera att något måste göras. Men Edman har helt enkelt räknat fel, och siffran 600 000 behöver korrigeras. Migrationsverkets prognos för de fem åren 2014-2018 är 369 600 i asylsökande samt deras anhöriga, men Edman har genom en mycket märklig kullerbytta kommit fram till att den är helt fel. Man kan ju bara dementera matematik med uträkningar, så det blir mycket siffror i denna replik. Det är dock inte särskilt komplicerat att se var de ursprungliga beräkningarna som presenterats i krönikan går fel.

Anhöriginvandringen i Sverige består i huvudsak av tre kategorier: adoptivbarn, kärleksinvandring och familjer till flyktingar. Krönikan spekulerar i vad termen nära anhörig betyder, men när vi pratar skäl för uppehållstillstånd finns bara relationen till minderåriga barn samt partners. Mormödrar, vuxna barn och kusiner räknas inte. Det är så enkelt.

Migrationsverket har en webbsida för historisk statistik. Se filen Beviljade uppehållstillstånd 1980-2013. Om vi summerar ihop flyktinginvandringen för åren 2004-2013, så blir det tydligt att Edman hade rätt om antalet flyktingar för dessa gångna år: 152 270 flyktingar fick uppehållstillstånd i Sverige.

Det är sedan det blir knepigt. Edman använder kolumnen Anhöriga istället för Därav flykt. anh. för att räkna ut hur många anhöriga respektive flykting tar med sig hit, och kommer fram till en faktor 2,1 per flykting (313 398/152 270), när den i själva verket ska vara 0,4 (61 380/152 270).

Varför han inte accepterar 40 procent, som för övrigt är Migrationsverkets egen siffra för asylrelaterad anhöriginvandring, framgår inte, trots att Edman själv korrekt påpekar att gruppen anhöriga även innehåller adoptivbarn och kärleksinvandrare.

Meningen Det tycks dock finnas en samvariation mellan de två kategorierna anges som förklaring. Jag vet inte om Edman menar att när fler flyktingar kommer till Sverige blir vi piggare på att adoptera barn och gifta oss med folk från andra länder, men det är en märklig konklusion. Varför skulle adoptionerna öka med flyktingarna? Och även om så vore: varför skulle det vara ett migrationsproblem?

Migrationsverket har skrivit en egen och mycket läsvärd pressrelease och prognos. Prognostisering av antal asylsökande inklusive asylrelaterade anhöriginvandrare återfinns på sid 68 på raden Summa nya asyltillstånd och inresta med tillstånd. För de fem åren 2014-2018 räknar man med totalt 369 600 personer, det vill säga nästan hälften av Edmans 600 000.

Det finns egentligen inga större fel på Edmans konklusion: Vi behöver tänka till om vilka vi ska hjälpa och hur vi bäst gör det. Politikerna behöver ta bladet från munnen och våga prata om och ta tag i situationen. Jag håller med. Det är för övrigt min uppfattning att vi ska lägga krutet på att skapa snabba möjligheter till arbete snarare än att avvisa vissa asylsökande genom tuffare krav, men det kan bli så att det inte räcker, utan båda behövs.

När det gäller den avslutande frågan i krönikan huruvida Jimmie Åkesson blir statsminister år 2018 är det ju så att om etablerade media sprider myter på det sätt DS nu gör ökar risken avsevärt.

Mats Edman svarar direkt: Flyktingfrågan är inget Hassan-skämt.

Helena Lind Trotzenfeldt, författare och managementkonsult, skriver om främlingsfientlighet bland annat som krönikör hos tidningarna Motargument och The Gambia