Kampen om Ohlsson ställer L:s dilemma på sin spets

Tunga liberaler riktar skarp kritik mot Birgitta Ohlsson och kräver att hon lämnar sin post i partiledningen efter att öppet ha gått emot partiledaren Jan Björklund. Konflikten som nu blossat upp inom Liberalernas parti handlar till en stor del om dragkampen mellan socialliberalism och kravliberalism där Birgitta Ohlsson ses som den främsta företrädaren för den förstnämnda inriktningen.

Men på en principiell nivå borde diskussionen i stället ta sin utgångspunkt i vilken demokratimodell som bör vara vägledande för partiet. I huvudsak finns här två motstående synsätt. Utifrån det ena bör politik i huvudsak genomföras genom internt sammanhållna partier. Det andra perspektivet menar att individualism och större vikt vid personer i politiken är eftersträvansvärt.

Låt oss börja med det första perspektivet. Svensk politik har traditionellt varit particentrerad. Partierna är de centrala politiska aktörerna i såväl beslutsfattande som när väljarna lägger sin röst på valdagen. Sett ur ett historiskt perspektiv är politiska partier en innovation som skapades för att samordna politikers agerande, såväl innanför som utanför riksdagens väggar.

Genom denna koordinering skapas förutsättningar för effektivt beslutsfattande genom enhetligt agerande som i sin tur ger en förutsebarhet och tydlighet för väljarna. Även det svenska valsystemet är particentrerat. Visserligen visar forskning att personvalsinslaget som infördes 1998 har haft viss betydelse är det fortfarande så att väljarna primärt röstar på partier och endast i mindre utsträckning motiverar sitt röstande utifrån partiets ledare eller kandidater.

I det andra perspektivet lyfts individuella politikers roll fram tydligare. Personliga egenskaper och agendor ger större betydelse. Det var utifrån detta perspektiv som argument hämtades när personröstning infördes. Bland annat motiverades detta med det ökade inflytande som väljarna fick över vilka som representerade deras intressen. Med ett större fokus på personer skapas också en större osäkerhet i vad ett parti som helhet står för.

Draget till sin spets blir agerande i en beslutande församling på förhand mer osäkert vilket sin tur skapar en otydlighet för väljarna. Samtidigt är det värt att notera att de borgerliga partierna, Liberalerna inkluderat, är de som gått i bräschen för införandet av personvalsinslag. Dessutom visar Katarina Barrlings forskning att partiet har en intern partikultur som i högre utsträckning än många andra partier bejakar individualism och möjligheten till självständighet bland riksdagsledamöter.

Liberalernas val av perspektiv kompliceras naturligtvis ytterligare av att det handlar om Birgitta Ohlsson. Hon är för många, för att använda Europaparlamentarikern Cecilia Wikströms ord, den klart mest lysande stjärnan på den liberala himlen. I vad som framställts som en strid mellan socialliberalism och kravliberalism har hon betraktats som en informell ledare för den förstnämnda inriktningen.

Hon är också partiets viktigaste röstmagnet. I riksdagsvalet 2014 fick hon nästan dubbelt så många personröster som Jan Björklund. Samtidigt har Ohlsson många gånger öppet opponerat sig mot partilinjen. Många minns hur hon gick mot partilinjen och lade ned sin röst i omröstningarna om FRA-lagen 2008 och i juni i år var hon en av de få ledamöter som gick emot partilinjen då hon röstade emot införandet av skärpta asylregler.

Dessutom har hon på kort tid opponerat sig mot partiledningens ställningstagande både vad gäller hur Sverigedemokraterna ska hanteras och huruvida religiösa friskolor ska tillåtas.

På ett övergripande plan står partiet inför ett dilemma. Ska man bejaka individualismen och slå ett slag för den individcentrerade demokratimodellen eller ska man sluta upp bakom den klassiska demokratimodellen med starka sammanhållna partier? Birgitta Ohlssons framtid i partiet torde bäst avgöras efter att en sådan diskussion förts.

Niklas Bolin, universitetslektor statsvetenskap, Mittuniversitetet