Islamisterna i brödraskapet fick inflytandet de ville ha

Mehmet Kaplans avgång har fått till följd att etablerade medier har börjat lyfta fram ämnen kring islam/muslimer/islamism som i flera år varit starkt tabubelagda. En sådan fråga rör om islamister i Sverige har ”infiltrerat” Miljöpartiet och andra partier.

DN tar upp det här spåret i en intervju med Lars Nicander som drar paralleller mellan Miljöpartiet, Sovjetunionen och Muslimska brödraskapet. Miljöpartisten som i Almedalen håller upp fyra fingrar i en Rabiahälsning förs fram som belägg för kopplingar mellan Miljöpartiet och muslimbröderna. Hur ska vi egentligen se på det här? Påståenden om att svenska partier infiltreras av islamister låter trots allt ganska konspiratoriskt.

Det finns fog för påståendet att islamisterna i brödraskapets svenska nätverk ser det som en del av sin politiska strategi att få in sina anhängare i politiska partier eller i andra politiska sammanhang. Forskaren Sameh Egyptson citerar på sin blogg hur Imam Mahmoud Khalfi i Stockholms moské (belägen vid Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm) uttrycker en tydlig tillfredsställelse när han i Tunisnews säger att ”genom Mehmet Kaplans politiska karriär skedde ett genombrott för islamisterna i Sverige”. Khalfi berömmer dessutom svenska politiker för att de ”har normaliserat relationen med Islamiska förbundet som är kända för sin tillhörighet till Muslimska brödraskapet”.

Citaten kan knappast tolkas på något annat sätt än att islamisterna i Muslimska brödraskapet (alltså inte troende muslimer i allmänhet) kände sig nöjda med att via Kaplan och Miljöpartiet få tillgång till politiskt inflytande i regeringen.

Sannolikt är det så att många svävar i ovisshet om vad muslimbröderna egentligen vill med sin politik eftersom det är en ganska otydlig rörelse. En viss inblick i hur de ser på saker och ting kan man få genom att ta del av nätverkets svenska policydokument.

I Stockholmsmoskéns ”presentation av islam” framgår att de i likhet med andra islamister uppfattar religionen som ett allomfattande system av idéer och normer som i grunden är giltigt för hela mänskligheten. De lyfter också fram att både ”muslimer och icke-muslimer” skulle få fördelar av det gudomligt instiftade lagsystemet sharia. Vinsten med systemet är, enligt moskén, att sharia möjliggör för de två grupperna att sköta sina angelägenheter enligt sina egna normer.

Ursprungligen, när Hasan al-Banna etablerade Muslimska brödraskapet 1929, var organisationens mål att på lång sikt realisera ett globalt kalifat, det vill säga en islamisk stat. Möjligen drömmer många i den europeiska grenen av rörelsen fortfarande om det, men i Europa är brödernas främsta politiska intresse att skydda muslimer från att förlora sin religiösa identitet och tillhörighet. Projektet bygger på en identitetspolitisk strategi som ges en tydlig formulering i Islamiska förbundets (IFiS) förbundsstadgar och i brödraskapets europeiska paraplyorganisation Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE).

Bröderna framställer alla muslimer i Sverige som en homogen grupp med gemensamma religiösa intressen och att samtliga är orienterade mot att leva i ett ”muslimskt civilsamhälle” snarare än i ett svenskt samhälle. För att kunna genomföra sin strategi anser bröderna att de måste kunna etablera en parallell islamisk sektor av olika välfärdsinrättningar i Sverige och i andra europeiska länder. Givetvis ingår moskéer i detta, men också daghem, skolor, vårdcentraler, kulturcentra och andra typer av institutioner finns med i bilden.

Brödernas projekt utgår sålunda från ett ”mjukt” apartheidtänkande som handlar om att muslimer och icke-muslimer bör leva i två olika världar: en som är organiserad av deras förståelse av sharias normer och en som är organiserad av icke-muslimer utifrån sekulära ideal. Och visst finns det antisemitiska och sexistiska värderingar i muslimbrödernas nätverk.

Ett annat problem med den här typen av islamistisk ideologi ligger i att den på lång sikt bidrar till att bryta sönder den sociala sammanhållningen i det större samhället. Det är sålunda negativt för integrationsprocessen om många etablerade och nyanlända muslimer låter sig övertygas att delta i muslimbrödernas projekt eftersom det handlar om att förstärka segregationen, eller utanförskapet som många säger i dag.

När islamister tar sig in i svenska partier är det alltså inte för att islamisera Europa utan för att de i första hand har ett intresse av att islamisera muslimer. Bröderna anser att de har en gudomlig plikt att försvara islam och muslimer i olika sammanhang, även inom ramen för partipolitiken. I politiska partier och i andra etablerade politiska sammanhang får alltså islamisterna möjlighet att påverka i frågor som rör deras identitetspolitiska projekt.

I själva verket representerar islamisterna inga andra än sig själva och de muslimer som sympatiserar med deras synsätt. Därför bör politiker och tjänstemän vidga synfältet när de har ambitionen att rekrytera muslimer och vända sig till alla de ”svenssonmuslimer” som anser att religion är en privatsak och att svenska medborgare ska leva i ett gemensamt samhälle.

Aje Carlbom, docent i socialantropologi, Malmö Högskola