IS-krigare får gräddfil – bortförda barn får vänta

Nyligen uppdagades att en 17-årig svensk jihadist hoppat av IS. Avhoppet som är det första i sitt slag ska vara en följd av intensivt arbete och samordning från den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlins, sida.

Omständigheterna kring avhoppet väcker en del frågor om varför vår feministiska regering är beredd att skyndsamt hjälpa hem IS-krigare samtidigt som bortförda hedersvåldsutsatta barn och unga kvinnor inte får något stöd eller får lida mycket innan de får stöd? Det är viktigt att uppmärksamma de bortförda barnen och unga kvinnornas situation då de enligt flera frivilliga organisationer ofta hamnar mellan socialtjänstens, polisens och UD:s stolar.

Flera aktörer som jobbar mot hedersvåld och en rad myndighetspersoner har sedan flera år haft kännedom om de barn och unga kvinnor som genom vilseledning, hot och våld förts ut ur landet och dumpats i föräldrarnas tidigare hemländer. De gifts bort eller utsätts för könsstympning, dödshot och andra typer av kränkningar. De utlämnas till sitt öde i en hjälp- och hopplös situation.

Det finns en stor risk att de bortförda barnen och unga kvinnorna inte bara utsätts av sin familj och släkt utan i vissa fall även av IS. De bortförda kan och får inte återvända. IS-krigare packar själva ned sin väska på väg till Mellanöstern där de begår, eller bidrar till, brutala och kriminella handlingar. Där de med sin närvaro legitimerar en grupp som vi vet utsätter flickor och kvinnor för sexslaveri och våldtäkter. Kanske begår de rentav dessa dåd själva.

Till skillnad från beredvilligheten att hjälpa hem IS-avhoppare misstänkliggörs de flickor som fortfarande har kontakt med någon utanför familjen i Sverige. I vissa fall när svenska myndigheter underrättats om att en ung flicka behöver hjälp för att ta sig hem till Sverige har man fått till svar att flickan får ta sig till huvudstaden i en av Mellanösterns krigshärdar för att få hjälp med ett främlingspass. Man har även fått veta att flickan måste lämna fingeravtryck då någon annan t.ex. en brottsling kan kapa hennes identitet. Vidare har man fått veta att även om flickan lyckas ta sig till huvudstaden får hon räkna med att det kan ta tid 8-9 månader innan hon kommer hem.

I och med att det är vanligt att myndigheter har kännedom om att ett barn eller en ung kvinna riskerar ett bortförande behöver vi inte, som i fallet med IS-sympatisörer, leta efter och identifiera dessa barn och unga kvinnor utan bara sätta in stöd- och skyddsåtgärder innan de förs bort. Samhället har hittills misslyckats med denna uppgift.

Frågan är om svenska myndigheter kan påskynda hanteringen av ärenden som rör bortförda barn och unga kvinnor? Lyckas regeringen genom den nationella samordnarens direkta intervenering och påtryckningar göra undantag från en långdragen handläggningsprocess och få hem en IS-krigare borde det vara möjligt även i fallet med de bortförda barnen. Problemet är dock att dessa offer inte har samma gräddfil i myndighetsvärlden som IS-krigare förefaller ha.

Det är anmärkningsvärt att de IS-krigare som ofta i svepande ordalag framställs som ”förvirrade pojkar” måste få hjälp och stöd samtidigt som det deras organisation gjort och fortsätter att göra mot barn och kvinnor blir en icke-fråga. Det är som i Bibeln. Vi älskar sonen som återvänder hem med ånger i kroppen, medan kvinnan ska tiga i församlingen.

Devin Rexvid, doktorand i socialt arbete vid Umeå universitet