Hoten mot Birro tecken på ett samhällsproblem

Över tio mordhot på några dagar. Det får författaren Marcus Birro uppenbarligen stå ut med sedan han på twitter för nyligen sedan delade med sig av kritiska synpunkter på islam. Ungefär så får man tolka flera av de reaktioner som kommit sedan dess.

Marcus Birro tillhör i mångas ögon fel sorts grupp. I ett öppet brev från skribenten Mio Cederlund framhålls det att Birro varken är ”homosexuell, transperson, rasifierad eller en del av en minoritet alls”. Och som sådan är det alltså problematiskt att ha kritiska synpunkter på andra livsåskådningar – oavsett om kritiken är befogad eller inte. Detta är inget isolerat fenomen. När yttrandefriheten villkoras undermineras den fria debatten och då urholkas demokratin. Yttrandefriheten innebär även rätten till ”fel” åsikt.

Enligt Fredrik Virtanen kränker Birro ”99,9 procent av världens muslimer”, men de flesta som anklagas för att ”kränka muslimer” eller ”förtala islam” är själva muslimer eller ex-muslimer.

Majoriteten är de muslimer som i muslimvärlden fängslas, misshandlas, eller dödas för att ha ifrågasatt repressiva former av sin religion. I västvärlden finns liknande hot. Den ledande iranske ayatollahn Makarem Shirazi utfärdade för några år sedan en fatwa som förklarade Shahin Najafi, en iransk rappare som bor i Tyskland, för avfälling som måste dödas.

Mimount Bousakla, en belgisk senator, hotades med ”rituell slakt” för sin kritik av kvinnors ställning bland sina muslimska gemenskaper. Ekin Deligöz, den första muslimska ledamoten i Tysklands parlament, fick dödshot och polisskydd efter hennes krav på att muslimska kvinnor ska ”ta av slöjan. . . [och] visa att ni har samma medborgerliga och mänskliga rättigheter som män”.

Även människor med muslimsk bakgrund som avvisar islam för att bli kristna har genom åren tagit emot flera hot – i Sverige. I samband med att en grupp somalier, som konverterat till kristen tro deltog i en evangelisationssatsning i Rinkeby sommaren 2011, uppstod det en tumultartad och hätsk stämning när folk samlades runt dem. Enligt ett vittne riktades det även dödshot mot de missionerande somalierna. Senare samma sommar sände Sveriges Radios somaliska redaktion ett inslag med en imam som hävdade att ”det är varje muslims skyldighet att döda dem som lämnar islam”.

Efter att göteborgskan Mona Walter lämnat sin muslimska barndomstro bakom sig har hon tagit emot flera dödshot – till och med på öppen gata - och lever nu på hemlig ort. I ett inslag i SVT Västnytt om hot mot konvertiter berättar hon att två ytterligare kvinnor skulle ha medverkat och delat med sig av sina upplevelser men inte vågade. I Göteborgsposten skriver Walter om ”många ex-muslimer som dagligen är rädda och gömmer sig på annan ort. Det enda de gjort är att avsäga sig sin islamska tro, vilket de har all rätt att göra ostraffat i ett land som Sverige där vi har religionsfrihet.

Den offentliga debatten om livsåskådningar i allmänhet, och islam i synnerhet har tyvärr en tendens att urarta i personangrepp. Islamofobianklagelser har därför blivit ett urvattnat begrepp. Efter att ett par konvertiter skulle ha medverkat under Almedalsveckan 2013 men inte vågade, argumenterade Stefan Gustavsson, generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansens (SEA), i en debatt med Peter Weiderud, Socialdemokrater för tro och solidaritet, för att hoten mot konvertiter till kristen tro var oproportionerligt många. Weiderud ville inte kännas vid detta, och i stället för att argumentera i sak bemötte han Gustavsson med personangrepp.

Problemet i den fria debatten är inte religionskritiken – oavsett världsbild kommer den alltid att innehålla spår av olika nyanser. Och i ett öppet och demokratiskt samhälle är kristna, muslimer, judar och ateister välkomna att ge kritiska synpunkter på varandras livsåskådningar. Problemet är personangreppen och hoten mot de som tänker olika.

Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen