Gräv ned idén om skatt på bredband, MP

Miljöpartiets kulturpolitiska arbetsgrupp presenterade häromdagen flera förslag som orsakade höjda ögonbryn.

Det mest uppseendeväckande handlade om att införa en bredbandsskatt, något som skulle fördyra människors internetabonnemang och ytterligare marginalisera de grupper som inte har råd med en ny statlig avgift.

Det klokaste Miljöpartiet kan göra nu är att gräva ner förslaget och hoppas att det snabbt glöms bort.

Förra gången Miljöpartiet umgicks med tanken på en bredbandsskatt var sommaren 2006, strax före valet. Enligt dåvarande språkröret Maria Wetterstrand skulle skatten lösa den infekterade konflikten mellan arga kulturarbetare som ville ha betalt och lika arga internetanvändare som ville slippa övervakas av fildelningspoliser.

Bredbandsavgiften skulle ge fri tillgång till film, musik och annan kultur i digitalt format. Pengarna skulle sedan fördelas mellan de kreatörer vars verk laddades hem. En utmärkt idé, tyckte språkröret, som dock några dagar senaste gjorde de helt om och släppte tanken.

Nu är det alltså dags igen för Miljöpartiet att släppa upp samma testballong, och gissningsvis punkteras ballongen lika snabbt den här gången. Om bredbandsskatten för tio år sedan var en förlegad idé så har den inte blivit bättre med tiden.

Punktskatter sätter vi normalt på varor som vi tycker att folk gott kan vara utan, som tobak, eller som de åtminstone bör användas med måtta, som energi och alkohol.

Skatterna blir ett verktyg för att hämta in pengar till statskassan samtidigt som de styr människors beteende i önskad riktning. En skatt på internetabonnemang passar inte på något vis in i den mallen. Tvärtom.

Hela samhället, offentliga såväl som privata aktörer, försöker i dag fasa ut traditionella tjänster till förmån för snabba, kostnadseffektiva online-tjänster som förutsätter att alla har tillgång till internet.

Nästan alla betalar sina räkningar på nätet, och många av oss vet knappt längre hur vi skulle bära oss åt för att göra det på annat sätt. Den som släpar sina avier till bankkontoret får räkna med hundralappar extra bara i administrationskostnader, och samma mönster ser vi på många andra marknader.

Skype och annan internettelefoni ersätter allt fler telefoner medan Skatteverkets e-tjänst för inkomstdeklaration ersätter den gula blanketten.

Internet har också blivit en förutsättning för att följa vänner och bekanta. Du är mer isolerad om du bor i Stockholms innerstad utan internetuppkoppling än om du bor ensam på en skärgårdsö med mobilt bredband. Med andra ord: Internetabonnemanget är allt annat än lyxkonsumtion.

När Miljöpartiets arbetsgrupp föreslår en punktskatt på bredband vill de alltså att människor ska betala en särskild statlig avgift för rätten att uträtta bankärenden, följa nyhetsutvecklingen, handskas med myndigheter och kommunicera med vänner.

I Miljöpartiets arbetsgrupp ingår inte bara politiker och politiska tjänstemän utan även partipolitiskt oberoende kulturarbetare. Det kanske förklarar hur förslaget om bredbandsskatt har slunkit med.

Den organiserade kultursektorn har länge kritiserat bredbandsleverantörerna för att sälja digital tillgång till kulturella verk utan att ge något tillbaka till upphovsmännen. Resonemanget vittnar om en väldigt snäv syn på vad nätet är och vad det används till.

Karl Sigfrid, före detta riksdagsledamot (M)