Gör inte funktionsnedsatta till vårdobjekt

Regeringen fick strax före jul en rapport (2016:16) av Inspektionen för socialförsäkringen, ISF. Uppdraget var att undersöka hur reglerna om egenvård och personlig assistans tolkas, och vem som bär ansvaret om något går fel. Assistansersättning beviljas inte för sjukvårdande insatser, som sjukvårdshuvudmannens ska stå för. Däremot för sådant som den enskilde kan sköta själv med hjälp av anhöriga eller assistenter, så kallad egenvård.

Medlemmarna i JAG har mycket omfattande och kvalificerade assistansbehov. Många har länge skött egenvårdsuppgifter med personlig assistans, och möter läkare som ger ett gott stöd utifrån att livet ska vara både tryggt och fritt. Vi anser att ISF i sin rapport problematiserar egenvården helt utan saklig grund. Assistans med egenvård framställs som något otydligt, svårt och riskfyllt, läkares bedömningar som bristfälliga och Försäkringskassans handläggning som otillräcklig.

Själva definitionen av egenvård tycks otydlig för ISF. På vissa ställen i rapporten anges att egenvård är sjukvård, på andra ställen att egenvård inte är sjukvård. Det framgår dock tydligt av både Hälso- och sjukvårdslagen och Socialstyrelsens egenvårdsföreskrift att egenvård inte är sjukvård, och att behovet därför är assistansgrundande.

Utredningens faktaunderlag är också mycket tunt. Det mesta handlar om tyckande och spekulationer. ISF har hört några assistansanordnare, SKL och berörda myndigheter, men man har inte tillfrågat assistansanvändare eller deras organisationer. Det är häpnadsväckande. Den svenska handikappolitiska planen och FNs funktionshinderkonvention framhåller vikten av att i allt förändringsarbete ha dialog med de som berörs. Anmärkningsvärt är också att inte något underlag samlats in från läkare eller andra representanter för sjukvården.

Vi värdesätter att sjukvårdens strävan är att även personer med funktionsnedsättning ska kunna leva ett så vanligt liv som möjligt, och inte behöva vårdas på sjukhus och andra institutioner. ISF misstänkliggör istället läkare och andra inom sjukvården som gör egenvårdsbedömningar. Man antyder att de har som drivkraft att övervältra kostnader till staten, att de är okunniga om regelverket och struntar i planering och uppföljning av egenvård. Vi finner allt detta märkligt och fel. Det är tvärtom vanligt med regelbunden uppföljning av egenvård. Om läkare inte begär en planering av egenvården beror det rimligen på att läkaren helt enkelt bedömt att det inte behövs.

En annan slutsats ligger närmare till hands, nämligen att staten försöker skjuta kostnader från staten till sjukvårdshuvudmannen genom att förvandla behov i den dagliga livsföringen till sjukvårdsuppgifter. Det är inte otänkbart att utredningsuppdraget till ISF i själva verket är ett led i regeringens öppet uttalade strävan att begränsa kostnaderna för assistansersättningen.

Personlig assistans enligt LSS har utförts till tusentals människor med stora funktionsnedsättningar i 23 år. All kvalificerad personlig assistans kräver noggrannhet och stort ansvar. Det går utmärkt att ordna assistans av hög säkerhet och kvalitet, med bra assistenter, som får praktisk introduktion och teoretiska kunskaper och ett löpande stöd i arbetet. Det är många uppgifter i personlig assistans som är av en hög svårighetsgrad – inte bara egenvård. ISF redovisar inget som helst faktaunderlag om att egenvårdsuppgifter skulle vara särskilt riskfyllda. IVO har heller inte sett något sådant via till exempel Lex Sarah-anmälningar eller sin tillsyn.

ISF antyder också att förflyttningar och lägesändringar (som motverkar liggsår), ståträning och mycket annat skulle vara kopplade till sjukvård/hälsovård. Med ett sådant synsätt kan i princip alla behov i vardagen räknas som hälsovård. Alla grundläggande behov handlar ju om hjälp för att må bra. Skulle resonemanget fullföljas så vore vi alla patienter på heltid!

Vi känner en djup oro för att allt mer i funktionsnedsattas vardag ska betraktas som sjukvård, och att fler blir av med sin livsviktiga personliga assistans. Om delar av behovet istället ska utföras som sjukvård blir tillvaron styckad, och självbestämmandet och friheten för den enskilde minskar eller försvinner helt. Personer med funktionsnedsättningar riskerar att ses som patienter och vårdobjekt i hela sin tillvaro. Rapportens synsätt leder just till en sådan professionalisering och överbeskyddande som skulle motverkas genom assistansreformen. Helt i onödan.

Magnus Andén (genom god man Cecilia Andén Blanck), ordförande föreningen JAG

Ann-Kristin Ölund, barnneurolog och habiliteringsläkare