Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

torsdag13.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Demokrati

Gabriel Wikström och Åsa Regnér bör avgå

Nyligen meddelade tingsrätten i Jönköping dom i det så kallade barnmorskemålet. I korthet handlar talan om en barnmorska som vill få prövat om Region Jönköpings län har kränkt hennes rättigheter enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter, genom att bland annat vägra henne anställning då hon förklarat att hon inte skulle kunna medverka till aborter på grund av sin övertygelse. Målet drivs med en uttalad ambition att få frågan prövad i Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. För det krävs att samtliga instanser i Sverige har uttömts, det vill säga ända upp till Högsta domstolen.

Publicerad: 17 november 2015, 10:16

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Kan vi lita på en pågående rättsprocess där regeringsföreträdare har offentliggjort sina preferenser kring önskat domslut?


Ämnen i artikeln:

Mänskliga rättigheterFörlossningsvårdBarnmorskor

Låt mig börja med att slå fast att jag inte är någon aktivist i abortfrågan, varken för den ena eller andra sidan. Mitt intresse i denna sak rör helt andra områden, vilka jag nu ska utveckla.

Barnmorskan förlorade i tingsrätten, varpå sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) twittrade att det var bra och viktigt att Jönköpings tingsrätt i dag konstaterar att abort är en arbetsuppgift för barnmorskor – en tweet som sedermera har KU-anmälts. Självklarheten i att regering och ministrar ska avstå från att recensera den dömande statsmakten är tydligen inte så uppenbar som jag trodde.

Rule of law, på svenska lagstyre, är ett fundament i en demokrati. Makten ska utövas under lagarna, även det offentliga självt ska underkastas de regler som lagts fast genom öppna och transparanta processer. Att detta är en naturlig utgångspunkt framgår om man föreställer sig motsatsen: styre genom godtyckliga regeringsbeslut i varje given fråga – en rättspositivism där politisk makt är synonymt med rätt.

Mänskliga rättigheter är i första hand ett värn för den enskilde mot staten. Utan en möjlighet till fri och opartisk prövning av sin sak mot det allmänna, blir varje rättighetskatalog meningslös. Därför stadgas redan i den första punkten i FN-resolutionen, att varje regering och myndighet måste respektera domstolarnas självständighet. Vidare fastslås att domslut måste få fattas helt utan påtryckningar.

Sjukvårdsministerns twittrande strider således mot rättsstatliga principer. För att fullkomliga sin konstitutionella praktvurpa publicerade han även en debattartikel i Aftonbladet tillsammans med sin kollega Åsa Regnér (S), i vilken statsråden uttrycker ett starkt gillande av tingsrättens dom samt påstår att domslutet, liksom regeringens arbete, är nödvändigt för att säkra de mänskliga rättigheterna.

Sannolikt är detta bara ett försök att bedriva politisk kampanj. Men frånvaron av förståelse för grundläggande rättsprinciper är påtaglig. Extra pikant blir agerandet då målet rör just en talan mot det allmänna om en upplevd kränkning av en mänsklig rättighet. Ur det perspektivet riskerar ministrarnas markering att uppfattas som att staten försöker trycka till den som vågar göra sak av en upplevd kränkning.

Vi svenskar tycks ha svårt att ta in att mänskliga rättigheter även kan skydda företeelser som majoriteten av befolkningen ogillar – att detta till och med kan vara själva poängen. Vänstern har under många år försökt sälja in mänskliga rättigheter som något slags godhetskrydda ovanpå vad de flesta redan tycker. När Sverige allt mer integreras med andra länder i västvärlden, blir systemkrockarna uppenbara.

Tvärt emot vad många kanske tror, så är Sverige ett av de länder som oftast fälls i Europadomstolen. Orsakerna står att finna i vårt arv av rättspositivism i stat och förvaltning. När regeringsformen antogs hade den inte ens ett eget kapitel om domstolarna, utan dessa betraktades som en del av statsförvaltningen. Utomlands innebär begreppet den tredje statsmakten inte media som här i Sverige, utan domstolarna. Här i Sverige är den dömande verksamheten fortfarande mer sammantvinnad med förvaltningen och regeringen än vad som är hälsosamt ur medborgarperspektiv.

Så frågan kvarstår. Nu när regeringens hållning är så tydligt offentliggjord, kan det då garanteras att en svensk domare skulle våga leverera ett för regeringen misshagligt domslut i barnmorskefallet? Kan det garanteras att barnmorskan kommer att få en rättvis rättegång?

Svaret måste bli ett tydligt nej. Blotta misstanken om att ett domslut, där barnmorskan förlorar, skulle kunna vara ett resultat av politisk påverkan gör det hela ytterst problematiskt. Jag har ärligt talat svårt att se någon annan lösning än att Gabriel Wikström och Åsa Regnér tar på sig skulden för det inträffade och avgår som statsråd.

Henrik Sundström, advokat,  fd kommunstyrelsens ordförande (M) Uddevalla

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev