Förstatligande löser inte sjukvårdens problem

Förra helgen hörde jag Kristdemokraternas partiledare, socialminister Göran Hägglund, tala på partiets riksting i Karlstad. Han fick stor uppmärksamhet för sina tankar om att ge alla patienter i landet god vård på lika villkor, och sin slutsats att överväga ett förstatligande av sjukvården. Jag kan som landstingspolitiker i Stockholm sedan 22 år tillbaka intyga att Göran Hägglund är ute på rätt spår. Det finns för stora skillnader i kvalitet mellan olika delar av landet. Sverige håller på att hamna på efterkälken när det gäller den högspecialiserade, vården. Vi har också en lång väg att gå på IT-området.

Sverige har nio miljoner invånare. Det motsvarar en medelstor kinesisk stad. Ändå är vi indelade i 21 landsting/regioner. Det här innebär med naturlighet snuttifiering och svårigheter att få kunnig personal på plats. Det innebär stafettläkare, administrativt krångel och onödigt dubbelarbete. Det gynnar vare sig vården, forskningen eller patienterna.

Däremot tror jag inte på att Göran Hägglunds tankar om förstatligande går att omsätta i praktiken inom en rimlig tidsperiod. Med tanke på det politiska läget i Sverige och de låsta strukturer som råder i alla landsändar bedömer jag att ett förstatligande skulle ta minst tre mandatperioder att genomföra. Jag tror inte att en statlig sjukvård varken snabbt eller enkelt skulle vara lösningen på de problem vården brottas med, speciellt med tanke på de inte alltför goda erfarenheter som Norge har av att ha förstatligat sjukvården.

Det var tråkigt att det arbete som utfördes av Ansvarskommittén, som 2003–2007 analyserade fördelningen av uppgifter och struktur i samhället, inte ledde till mer kraftfulla förändringar. Vi är många som arbetar inom landsting och kommuner och som ser stora behov av att regeringen tydligt sätter ner foten om regionfrågan. Så har inte skett, och därför hänger frågan om ansvaret och strukturen för sjukvården i luften.

Nyligen berättade en annan av mina partikamrater, civilminister Stefan Attefall, om regeringens inställning till att bilda nya regioner. Jag tycker att det man har kommit fram till är fegt. Förslaget från regeringen går ut på att sex av dagens landsting bildar regioner, men faktum är att sjukvården behöver en betydligt mer radikal förändring än så. Sverige bör därför vara indelat i fyra eller fem regioner. Med så stor indelning skulle vi få kraftfulla regioner som är mer jämställda med staten. De skulle innebära en effektivisering i flera avseenden. Vi kan på så sätt underlätta administrationen, undvika fragmentiseringen och undanbe oss eftersatt forskning och utveckling.

Ett liknande system, som jag har studerat, finns i Danmark. Genom att låta varje region ha koppling till ett universitetssjukhus kan vi erbjuda alla personer i Sverige jämlik, högspecialiserad vård som innehåller alla väsentliga medicinska specialiteter. Samtidigt ökar vi den folkliga förankringen för det regionala utvecklingsarbetet, som länsstyrelserna i dag har ansvar för. Det finns goda demokratiska skäl att låta folkvalda församlingar ha hand om sådant arbete i stället för statliga myndigheter.

Jag är inte förvånad över att den bästa socialminister som Sverige har haft har insett var de stora utmaningarna ligger för att förbättra sjukvården i landet. Jag har stora förhoppningar om att det missnöje som finns kommer att leda till att fler vågar titta på hur strukturerna kan förändras. En del möjliga förändringar är genomförbara först långt fram i tiden, så låt oss använda de medel som finns för att få förbättringar till stånd inom en snar framtid.

Stig Nyman, tidigare landstingsråd (KD), Stockholm