Försäkringskassan måste ta hänsyn till individen

Vi anser att det behövs en tydligare koppling mellan arbetets specifika innehåll och personens individuella förutsättningar för en mer tillförlitlig bedömning av arbetsförmåga.

En nyligen publicerad rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, visar att Försäkringskassan inte följer lagstiftningens intention vid bedömning av arbetsförmåga för rätt till ersättning inom sjukförsäkringen. Arbetsförmåga ska bedömas utifrån perspektivet att sjukdom och funktionsnedsättning påverkar individer på olika sätt. Individens förutsättningar måste därför sättas i relation till arbetsuppgifternas innehåll och krav.

Tillämpningen av mer generella riktlinjer och normer inom Försäkringskassan innebär en risk att bedömningen inte blir adekvat och att personens faktiska arbetsförmåga förbises. Detta är en ohållbar praxis. Med en felaktig bedömning riskerar ersättningen från sjukförsäkringen att bli felgrundad och eventuell arbetsförmåga att inte tillvaratas. Det får negativa konsekvenser, både för personen och eventuella anhöriga, men också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Vi anser att bedömning av arbetsförmåga inte enbart ska baseras på generella riktlinjer som utgår från förväntad återhämtningstid vid olika medicinska diagnoser, vilket IFAU rapporten visar är praxis idag. Inte heller Försäkringskassans eget framtagna kunskapsunderlag är tillräckligt, då det är baserat på en kraftigt förenklad bild av de krav på förmågor som ställs inom olika yrken på den svenska arbetsmarknaden. Det säger sig självt att samma yrke kan ställa olika krav på förmågor beroende på utformning och innehåll i arbetsuppgifter på olika arbetsplatser. Även på samma arbetsplats visar det sig att kraven för män och kvinnor inom samma yrken ofta är olika då arbetsuppgifterna kan skilja sig åt mellan könen.

Även i den nya överenskommelsen mellan SKL och regeringen, En kvalitetssäker och effektiv sjukskrivnings-och rehabiliteringsprocess, framgår vikten av att ta hänsyn till innehållet och kraven i det specifika arbetet, men också att ha kontakt med arbetsplats och arbetsgivare för att identifiera relevanta arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder.

Om det är arbetsförmåga som förväntas bedömas bör Försäkringskassan ta hänsyn till interaktionen mellan personen och arbetets specifika krav - eftersom det är i interaktionen som arbetsförmåga uppstår. Det är när personens individuella förutsättningar sätts i relation till kraven i faktiska arbeten som vi får en mer korrekt bild. Komplexiteten i att bedöma arbetsförmåga talar tydligt för att använda olika metoder och källor snarare än generella riktlinjer.

Arbetsterapeuter har både kompetens och evidensbaserade verktyg för att bedöma hur personens förutsättningar, i relation till kraven i miljön, inverkar på arbetsförmågan. Att använda kompetensen är värdefullt för såväl individ som samhälle, och som borde vara självklart för Försäkringskassan. Det skulle leda till en mer tillförlitlig bedömning av personers arbetsförmåga.

Ida Kåhlin, ordförande Sveriges Arbetsterapeuter

Elin Ekbladh, universitetslektor i arbetsterapi, Linköpings universitet