Förpassa regionreformen till papperskorgen!

Civilminister Ardalan Shekarabi, ett antal regionpolitiker och några centrala byråkrater har gett sig själva mandatet att mellan två val driva igenom en regionreform som berör varje svensk medborgare och ogillas av de flesta. Tre docenter i kulturgeografi konstaterade nyligen att det liggande förslaget bygger på ett bristfälligt underlag och leder till geografisk koncentration av såväl resurser som perspektiv och beslutsmakt (SvD debatt den 1 juli 2016). De föreslår att regionindelningen bör anpassas till verksamheten och till befintliga geografiska aktivitetsmönster, snarare än tvärtom. Vi håller med.

Regionutredarnas bild av sitt uppdrag är att de, oavsett vilka invändningar de möter, ska ta fram en ny karta där dagens 21 län buntas ihop till 6 storregioner. Problemen med detta är flerfaldiga. För det första saknas det empiriska belägg för att stora regioner fungerar bättre än mindre regioner när det gäller vård eller regional utveckling i övrigt. För det andra anser medborgarna i 19 av 21 län att storregioner är en dålig idé. I hela landet är motståndet större än stödet oavsett kön, ålder och partisympatier. Allra starkast är motståndet bland kvinnor och unga.

I strid med folkviljan har utredarna genomfört en tondöv påverkansturné genom landet, understödda av ledningen för kommunernas och landstingens påverkansorgan SKL, som enligt ansvarige ministern har efterfrågat arbetet. Till strategin hör att ge landstingspolitiker en falsk bild av att en riksdagsmajoritet redan har bestämt sig för att stödja den tänkta storregionreformen, medan riksdagspolitikerna ska tro att den efterfrågas av länen. Strategin fick sig en knäck när en riksdagsmajoritet i juni ställde sig bakom ett Alliansinitiativ som innebär att befolkningens synpunkter ska beaktas före eventuella ändringar i landstingsindelningen.

Tyvärr tycks medborgarnas rätt till inflytande över sin framtid ha gått många landstingspolitiker förbi. I Norrbotten stöttar landstingsstyrelsens ordförande Maria Stenberg (S) helhjärtat reformplanerna, och viftar bort all kritik och ett växande krav på en folkomröstning med att frågan ägs av riksdagen, inte norrbottningarna. I Jämtland har regionstyrelsens ordförande Ann-Marie Johansson (S) på bara några månader svängt från ett välmotiverat nej till ett först uppgivet men numera ivrigt ja. Båda länen lägger nu skattepengar på att förbereda en reform som skattebetalarna inte vill ha. Politiker som visar detta förakt mot sina väljare bäddar för politikerförakt.

Region Halland utmärker sig som unikt i landet, med en politisk styrning som går i takt med befolkningens vilja. Där råder politisk enighet om att man inte vill delta i en regionreform med oklar nytta, men uppenbara risker när det gäller demokratisk legitimitet och organisatorisk genomförandekraft. Det var symptomatiskt nog Halland – inte regeringens utredare – som tog initiativ till den opinionsundersökning som visar att medborgarna i 19 av 21 län inte vill ha någon storregionreform.

Trots det håller regeringens utredare benhårt fast vid att samtliga län ska ingå i storregioner senast 2023. Tre storregioner vill de se bildade redan 2019, med motiveringen att det i berörda län finns en ”acceptans”. En av dem är Stornorrland som enligt planerna ska bildas av Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland – halva Sveriges yta!

Utredarna har fel – inte i något av de berörda länen finns det acceptans för ett Stornorrland. I själva verket är motståndet i Norrbotten och Jämtland störst i landet; 74 resp. 69 procent av våra medborgare säger nej till storregionsplanerna, bara 12 resp. 15 procent säger ja. Från näringslivets sida vågar vi påstå att stödet är ännu svagare. Att göra en enda region av områden med så olika demografi och näringslivsstrukturer bäddar för problem och obalans när det gäller prioriteringar och demokratiskt inflytande.

Regeringen hoppas av allt att döma på Centens stöd för att tröska storregionreformen genom riksdagen, men de har redan gett besked. Dels står Centern bakom det nyss nämnda Alliansinitiativet i riksdagen, dels har partiledaren Annie Lööf tydliggjort att deras stöd förutsätter stabila och blocköverskridande majoriteter i berörda län. Något sådant stöd existerar knappast i någon av de tänkta storregionerna – och definitivt inte i den tänkta monsterregionen Stornorrland.

Från näringslivets sida vill vi ha regionpolitiker och länsstyrelser som är tillgängliga och som känner till den verklighet som vi agerar i. Och vi förväntar oss att politiken lyssnar. Eftersom frågan om storregioner aldrig berördes inför förra valet saknar landstingspolitikerna mandat att besluta i frågan. Först behöver medborgarna få säga sitt – i en folkomröstning eller genom att i nästa val till landstingsfullmäktige få lägga sina röster på politiker som har redovisat sin ståndpunkt i frågan.

Landstingspolitikerna måste snarast upphöra med att slösa skattepengar på att förbereda en regionsammanslagning som saknar stöd hos dem de berör. Regeringen har all anledning att omgående förpassa den tänkta regionreformen till papperskorgen. Det som nu pågår är ett hot mot demokratin.

Undertecknare för Norrbottens näringsliv

Maud Spencer, vd Svalsons

Erland Nilsson, ordförande Råneföretagarna

Kjell Degerman, vd Adviva

Kjell Hjelm, vd BD Marknadskonsult

Undertecknare för Jämtlands näringsliv

Bo Hilleberg, styrelseordförande Hilleberg The Tentmaker

Anders Jonsson, styrelseledamot SNÖ of Sweden

Per Nilsson, styrelseordförande Attacus Invest

Bob Persson, styrelseordförande Persson Invest

Niclas Sjögren Berg, destinationschef SkiStar Åre

Nils Åke Hallström, vd C. Hallströms Verkstäder