Förklara varför försvaret får så lite i vårbudgeten

Företagen SVT och SR – i högtidstalen kallade Public Service – har av tradition en särskild tyngd i debatten: dels på grund av sin räckvidd och dels på grund av den kvardröjande auktoritet som företagen tillskansat sig genom sin ålder och tidigare bedrifter. (Till detta kan man till viss del lägga TV4:s samhälls- och nyhetsdel.)

Det som sägs och görs i dessa kanaler, framförallt i den samhällsbevakande delen, är därför fortfarande viktigt. Många uppfattar ännu dessa institutioner som verkande i upplysningens tjänst, stående på medborgarnas sida för ett demokratiskt samhälle präglat av fred och frihet, fritt från korruption och där politiker och näringslivsföreträdare ”grillas” i det fall de alldeles uppenbart agerar mot landets och medborgarnas intressen.

Så är dock, som de flesta kunna se och höra, inte journalisternas uppfattning av det hela. I alla fall inte när det gäller politiken. För dem är den svenska rikspolitiken mest ett taktiserande spel. Den ena politikern gör ett utspel kring budgeten och den andra kontrar med det eller det. Det gäller att hålla reda på schackpjäserna och vem som flyttar vilken pjäs var.

Att regeringen hämtas ur en minoritet trots att folket har röstat fram en annan majoritet bekymrar man sig inte om eller påtalar särskilt ofta (om någonsin). Att hålla ett parti borta från inflytande är lika självklart för dem som för minoritetsregeringen. De i grunden ytterst allvarliga frågor som ligger i botten för debatten förträngs eller ignoreras.

Ta som exempel försvarsfrågan. Här har vi en ytterst farlig situation med ett alltmer aggressivt Ryssland samtidigt som vi har ett extremt svagt försvar och dessutom inte är anslutna till någon allians som kan garantera oss skydd.

Att vi i detta läge har en regering som vägrar att ge försvaret ytterst välbehövliga pengar direkt i nutid (vårbudgeten) samt dessutom lägger ett rent skambud på runt sex miljarder framåt, när försvaret behöver minst det fyrdubbla (samtidigt som det finns många poster man inte skär i alls, till exempel migrationen) vittnar om en förvirring kring statens kärnuppgifter som är så total att journalisterna borde samlas kring finansministern och ställa ytterst skarpa frågor, exempelvis dessa:

1. Är det inte varje stats främsta och mest prioriterade uppgift att säkra sina gränser och sin geopolitiska integritet?

2. Alla säkerhetspolitiska experter är ense om en kraftigt försämrad situation i vårt närområde vad gäller hot och aggressivt beteende – även mot Sverige – samtidigt som de är lika överens om att Sverige har ett uselt försvar relativt landets storlek och vår geografi. Ändå väljer du att inte ge ett vitten till försvaret i vårbudgeten och knappt en fjärdedel av vad försvaret själv begärt över en treårsperiod för att upprätthålla en miniminivå. Hur förklarar du egentligen det inför svenska folket?

3. Någon har sagt att om du inte kan bli Sveriges bästa finansminister så kan du i alla fall satsa på att bli den sista. Du ser inte minsta risk att det faktiskt kan bli så med den här politiken?

4. Okej om inte, vilken säkerhetspolitisk analys baserar du det svaret på, inte på Nato i alla fall?

5. Det tar tid att bygga upp en bättre försvarskapacitet. Om det plötsligt skulle bli en allvarligt försämrad situation kring Baltikum och Gotland då råkar illa ut, vilket många spår är fullt möjligt, vad blir ditt budskap till svenska folket då? Jag visste inte fast kunskap fanns? Jag hade viktigare prioriteringar än Sveriges säkerhet? Eller vad blir ditt budskap då Magdalena Andersson?

Nästa gång ni ser på de samhällsbevakande nyheterna, notera då den skriande frånvaron av denna typ av väsentliga och skarpa frågor. Svenska journalister i den rödgröna oppositionens knä – vill man förbli kompisar med makten?

Leif V Erixell, författare och demokratidebattör