”Folkets hus-epoken är förlegad, Suhonen”

REPLIK. Vad kännetecknar en politisk visionär? Jo, naturligtvis förmågan att se framåt, skarpögt kunna analysera kommande skeenden men framförallt presentera trovärdiga och lockande lösningar, som skapar nyfikenhet, stimulerar till debatt och så småningom måhända slår rot i beslutande församlingar. Visionären ser alltid framåt men hans eller hennes recept är oftast grundat på mer eller mindre dåliga erfarenheter av den tid som förflutit.

Nostalgikern är däremot en person, som nästan konstant blickar bakåt, drömmer om det som var och hur samhället då styrdes. Nostalgikern har en märklig oförmåga, eller ovilja, att se realiteterna, att världen, samhället och vardagen förändrats radikalt på bara några decennier.

Placera DS-krönikören Daniel Suhonen, kära läsare, i en av dessa enkla mallar och ingen tar miste. Denne, relativt unge företrädaren för den intellektuella vänstern, som under ett antal år flitigt har producerat artiklar, med jämna mellanrum dykt upp i radions och televisionens debattprogram, stått vid den förre S-ledaren Håkan Juholts sida och nu basar för tankesmedjan Katalys, tycks ibland med viss överdrift vara egendomligt fjättrad vid det politiska tillbakablickandets värld. Märkligt, eftersom dagens samhällsproblem kräver helt andra lösningar än uppförandet av Folkets Hus, Konsumbutiker eller simhallar, i vilka finns en ”människosyn” inbyggd, som han slog fast i sin DS-krönika ”S har tappat kunskapen om sitt eget samhällsbygge” den 1 april.

Suhonen har i tidigare krönikor också hävdat att Skärholmen, det så kallade miljonprogrammets mest kända, jättelika och av många inte uppskattade bostadskomplex, ”byggdes med kärlek” och att kommuner är bra arenor för socialistisk politik. Öppet och utan krusiduller – klarspråket och tydligheten är det fina med honom – har han dokumenterat sin längtan efter gamla tiders socialdemokratiska kommunpampar, vilka styrde och ställde som hade pastoraten varit deras egna.

När därför DS-krönikören i sin ovan nämnda krönika hävdar att S har förlorat kunskapen om sitt eget samhällsbygge, utkristalliseras hans tankar till drömmen om den tid, då de små ungdomarna skulle vara med i Unga Örnar, de större förlusta sig med Folkets Hus-danser, alla skulle handla i Konsum, vara försäkrade i Folksam och begravningsentreprenören vara Fonus. Alltså ett helt liv i ”rörelsens” inramning.

Men socialdemokratiska kommunpolitiker kan inte längre med framgång luta sig på tidigare decenniers Folkets Hus-filosofi, om uttrycket tillåts. För övrigt har denna blivit en oerhörd ekonomisk börda för många kommuner, då FH-föreningarna visar årliga och skrämmande underskott, som tyvärr många beslutsfattare fortfarande täcker med bidrag från skattebetalarna.

Häromdagen kunde jag exempelvis konstatera vid en granskning och summering av dessa summor i en mindre kommun, att två FH-föreningar har fått över 30 miljoner sedan drygt fyrtio år tillbaka. Det motsvarar cirka 2 000 kronor varje dag året om. Ingen vågar tänka på vilka summor det totalt rör sig om i samtliga kommuner, om de aktuella subventionerna granskas. Och Konsum, Coop, har ju under ett stort antal år inte precis varit en ekonomisk framgångssaga. Är det problemet kommunens sak?

Naturligtvis har Daniel Suhonen rätt i att S-politiker gärna vill se handel och blomstrande kommers i sina revir. Det skapar ju arbete, konkurrens och, förhoppningsvis, lägre priser för konsumenterna.

I likhet med krönikören vill inte heller undertecknad se nyliberalism på varken kommunal eller riksnivå. Vad som måste eftersträvas är den socialt ansvarskännande marknadshushållningen, en samhällssyn som inte grundas på kollektivt och kommunalt påbjudna ukaser, utan som sätter den enskilde i centrum och där ett stort mått av valfrihet alltid råder.

Kommuner måste främst se ekonomiskt och praktiskt på sina göranden och låtanden, inte styras av förlegad ideologi. Ytterst är det förstås tillgången på arbetstillfällen, trivsel, valfri barnomsorg och en god social omsorg som är avgörande. Folkets Hus-epoken är förlegad, bäste Suhonen. En ny tid är inne. Nu måste verkligheten styra besluten, inte den politiska nostalgin.

Bengt Olof Dike, tidigare politisk redaktör vid Norrköpings Tidningar och med bakgrund som landstings- och kommunpolitiker (M)