Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Demokrati

”Etnisk registrering leder bara till fördomar”

Säg att svenska medborgare med X etnisk bakgrund överrepresenteras i brottsregistret. Hur ska denna information då användas för att minska brotten? Etnisk registrering ger inget mer än rasprofilering och fördomar.

Publicerad: 16 januari 2017, 12:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Det är mer intressant att veta orsaken till brotten än gärningsmannens etnicitet, skriver Aras Amin (M).

Foto: Lars Hedelin, Rikspolisstyrelsen


Ämnen i artikeln:

BrottsstatistikKriminalitetSegregationGängkriminalitet

Illegala vapen, skjutningar, mord, och unga livlösa kroppar i Sveriges storstäder. Det här är sanningen som är svår att erkänna. En del skjuts för att de har en kriminell bakgrund, men även oskyldiga, som Ahmed Obaid 16 år, drabbas.

I Agenda söndagen den 15 januari debatterades huruvida etnisk bakgrund ska registreras i Brå:s brottsregister eller inte. Detta är helt oseriöst och dessutom förflyttas fokus från det viktiga. Säg att svenska medborgare med X etnisk bakgrund överrepresenteras i brottsregistret. Hur ska denna information användas för att minska brotten? Etnisk registrering ger inget mer än rasprofilering och fördomar.

Det är mer intressant att veta orsaken till brotten än gärningsmannens etnicitet. Årligen sker flera hundra skjutningar i Sveriges storstäder och regeringen nöjer sig med att antingen fördöma eller tycka att detta är oacceptabelt. En retorik som inte innehåller mycket.

Det som sker i flera områden i Sverige är inget annat än kidnappning. Kriminella gäng som har kidnappat område efter område, tystat ner folket och avskräckt polisen får allt djupare fotfäste och slukar områdets ungdomar i sina destruktiva verksamheter.

Politiker skyller på polisens förlamning, föräldrarna skyller på politikers verklighetsfrånvända bild, skolan skyller på föräldrarnas ansvarslöshet. Debatten består mest av beskyllningar utan självkritik. Det som krävs är en tätare dialog mellan politiken, civilsamhället och familjen.

Den nuvarande debatten rör sig kring vad staten kan göra. Man kan visserligen tycka att trygghet är det minsta man kan begära av staten, men det finns andra pusselbitar som är minst lika betydelsefulla; individen och familjens ansvar måste lyftas mer. Den individ som aktivt väljer att ta en viss väg och umgås med vissa typer av vänner. Familjen som under sen natt inte ens vet var barnen håller hus. Det är i familjen som barnet får liv. Och föräldrarna bär på ett ansvar.

Debatten måste också någon gång leda till handling. Nu vill svenska partier plötsligt prata om tryggheten i så kallade utanförskapsområden. Frågan är; var har ni varit? Problemen skapades inte igår. Dessa områden har trots sina underbara och goda sidor även en mörk sida. Problemen har funnits länge, men diskussionen om dem har dämpats eller negligerats.

Hoten från kriminella gäng växer, men detta nämns sällan som något värdigt ett blocköverskridande samarbete. Trots att dessa destruktiva krafter förtär landet inifrån. Det verkar som att tryggheten har blivit en icke-fråga.

LÄS ÄVEN: Kontraproduktivt att inte visa verkligheten.

Aras Amin, fritidspolitiker (M) Spånga-Tensta, statsvetare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev