DIK: Sverigedemokraterna vill stympa svensk kultur

I sin nationella skuggbudget vill SD rycka bort hundratals miljoner från kulturen. I Gävle vill man banta bort en tredjedel av kulturbudgeten, i Stockholm vill man dra ner 100 miljoner, i Västra Götalandsregionen 200 miljoner. Listan kan göras lång. Kraven ser likadana ut runt om i landet och man menar blodigt allvar.

I skånska Hörby fick SD nyligen igenom sin första egna budget. Det innebär närmare 4 miljoner mindre till kulturen. Modersmålsundervisningen kapas till hälften. Projekt för ungdomar som varken studerar eller jobbar förlorar 300 000 kronor. Kulturskolan förlorar 200 000 kronor och det lokala biblioteket 150 000 kronor. Pengarna ska istället användas till kameraövervakning och väktare. Logiken haltar betänkligt, men bara om man faktiskt vill bygga ett bättre samhälle för alla.

SD är inte intresserat av att skapa ett bättre samhälle för alla. Man monterar inte heller ned kulturen för att man tycker att den är oviktig. Man gör det för att man – till skillnad från övriga politiska partier – faktiskt har förstått precis hur viktig den är för ett fritt och demokratiskt samhälle präglat av mångfald. Genom att dra undan mattan för den fria kulturen skapar man den kulturskymning som extremister i alla tider alltid trivts bäst i.

Ett exempel är de Sverigecenter SD vill öppna runt om i landet – platser där nyanlända ska få information om det svenska samhället, kulturen och det lokala kulturarvet. Att det finns bibliotek, museer och andra kulturplattformar som på olika sätt redan bättre tillgodoser dessa behov och fler därtill tar man ingen hänsyn till. Istället gör man sitt bästa för att försvåra deras arbete. Det är inte så konstigt. Om man som SD vill skapa ett samhälle med samma takhöjd som en genomsnittlig hobbithåla, är det så klart smart att först strypa resurserna till den fria kulturen och först därefter strategiskt öppna kranarna till kultur som snällt fogar sig efter den egna nationalromantiska agendan.

SD:s osunda intresse för kulturen skulle inte vara ett lika stort problem om det inte vore för att de andra politiska partierna ständigt lämnar walkover i kulturfrågorna. Förvånansvärt få partier har ett genomarbetat kulturpolitiskt program, än färre tar sin kulturpolitik på allvar bortom de fina orden. I det politiska arbetet ses kulturen som ett förhandlingskapital som man inte drar sig för att byta bort mot något annat. Utöver det förknippas kulturen främst med kostnader och inte med samhällsnytta.

Kulturens roll som demokratisk samhällsbärare måste stärkas med konkreta insatser och ökade resurser. Vi lever i en värld där vi dagligen bombarderas av falska nyheter och alternativa fakta. Den nationella biblioteksstrategin har i ljuset av det lyft fram biblioteken som en del av totalförsvaret. De har helt rätt, men faktum är att hela kultursektorn är en del av den motståndsrörelse som beväpnad med sina talanger och specialkunskaper försvarar oss alla mot inskränkthet, lögn och förbannad dikt.

De yrkesgrupper DIK organiserar – bland annat arkeologer, bibliotekarier, arkivarier, museologer och kommunikatörer – drar oumbärliga strån till samhällsstacken. De bär vår historia, bidrar med folkbildning, integration och viktig kompetens kring faktagranskning och källkritik. Men, de arbetar precis som alla andra inom kultursektorn i ständig uppförsbacke. Det politiska intresset för deras insatser är litet, anslagen är små och kortsiktiga. Det duger inte. Det behövs rejäla och långsiktiga satsningar på dessa områden – på utbildningarna och vidare ut i de olika verksamhetsområdena. Först då får dessa viktiga yrkesgrupper de bästa verktygen och förutsättningarna att spinna en samhällsväv av kevlar som gör att vi alla kan stå väl rustade mot alla typer av attacker.

När SD rullar mörkret framför sig i maktens korridorer måste det finnas andra partier och politiker som vågar sträcka sig efter lampknappen och tända ljuset. Demokratin kräver kompromisser, men om man inte vågar vara kompromisslös i grundläggande kulturfrågor bör man åtminstone vara medveten om att det man kompromissar bort är demokratins själva fundament.

Anna Troberg, förbundsordförande DIK