Digital utbildning får inte motarbetas i kristider

Det finns beräkningar som visar att digital utbildning kan vara bättre, och dessutom till en tredjedel lägre kostnad, än traditionell undervisning. Framförallt är den flexibel. Vid behov kan många elever få en utbildning av god kvalitet även när det råder lärarbrist.

Digital utbildning och andra innovationer som skulle hjälpa att klara krisen bromsas dock av många som bevakar sina revir och gamla metoder. Vi illustrerar detta med folkhögskolorna som exempel, men liknande trögheter återkommer överallt i välfärden.

Under 2014 fördelade Folkbildningsrådet 1,6 miljarder kronor i statsbidrag till 150 folkhögskolor. De är en ideell förening med vissa myndighetsuppdrag. Deras uppdrag är att fördela, följa upp och utvärdera om syftet med statens bidrag till folkbildningen uppfylls.

Folkbildningsrådet försökte nyligen förklara sig när de till regeringen lämnar in sin rapport Digital delaktighet och flexibelt lärande i folkbildningen 2014.

I den skriver de bland annat: ”Vi kan konstatera att det inte finns någon enkel förklaring till varför utvecklingen av flexibelt lärande inom folkbildningen har gått relativt långsamt…”

Vi vill hävda att förklaringen tvärtom är ganska enkel. Folkbildningsrådet och folkhögskolorna har gjort mer är 30 års motstånd mot kompetensutveckling när det gäller digitalisering.

I utvärderingen Folkbildningens arbete med flexibelt lärande och digital delaktighet, 2013 konstateras krasst att:

• Många inom folkbildningen anser att flexibla studier (digital utbildning), inte är något de ”ska syssla med eller åtminstone inte prioritera”.

• De som vill arbeta med flexibla studier har det svårt: ”eldsjälarna har upplevt sig allt mer utsatta och motarbetade.”

• Distanskurser har endast ökat långsamt från ungefär 4 till 17 procent av alla deltagare på tio år.

I utvärderingen kan man läsa att staten redan från början av 1980-talet delade ut pengar till folkbildningen för att de skulle lära sig att använda den nya tekniken i olika distansutvecklingsprojekt.

Även Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling, KK-stiftelsen, bidrog med extra resurser för fortsatt utveckling av IT-stött lärande. Ett tiotal rapporter har skrivits om IT-stött lärande i folkbildningen, utan större genomslag i verksamheten.

I dagsläget har Folkbildningsrådet tappat trovärdighet i digitaliseringsutvecklingen. Det vore rimligt att Gustaf Fridolin, som själv är utbildad folkhögskolelärare, kräver en förändring.

• Det måste bli ett slut på en kultur där det är okej att motarbeta digitaliseringen och de som vill arbeta med den. Folkbildningsrådets beslut måste dessutom gå att överklaga.

• Regelverket och de administrativa systemen bör ses över så att de inte skapar onödiga hinder i utvecklandet av flexibla studier.

• Nätkurser bör behandlas på samma sätt som traditionella kurser. Det innebär att det skulle vara tillåtet att enbart ge nätkurser för en folkhögskola.

Detta är en smal, men tydlig, illustration av varför utveckling av välfärden släpar efter. Men nu är det kris och det handlar om Sveriges framtid.

Och om att ge ett alternativ för alla som vill studera när det passar dem. När barnen har gått och lagt sig, i sin egen takt efter flykten från ett krig, för att ta igen det man missade tidigare i livet, för att man bor i glesbygd.

Stefan Fölster, chef för Reforminstitutet

Tomas Dalström, författare och journalist